Sida 496
De fyra sista Påfvarne (slut)
4. Gregorius XVI.
Framför denne påfves lefnadsteckning i kardinal Wisemans verk är ett porträtt häftadt, som vi visserligen måste ans© för talande likt. Denna bild gör det mest ogynnsamma intryck, isynnerhet om man jemför det med de tre förra påfvarnes porträtter. Der fina, intelligenta oeh lifvade drag, här ett bredt och plumpt an-sigte med ett stelt uttryck. Rynkorna och vecken på denna panna, dessa kinder och denna mun se ut som fållar i illa struket linne, öronen äro orimligt stora, ögonen intetsägande, ögonbrynen markerade och lutande mot hvarandra, den till och med vid roten icke smala näsan utsträcker sig mot spetsen kolflikt och så bred, att de från den utgående rynkorna mynna i munvinklarne; sjelfva mun nen har en tjock underläpp, hvilket man plägar anse som tecken till beslutsamhet, och den aflångt fyrkantiga massiva hakan bildar, genom djupa veck på båda sidor begränsad, en ansigtsdel för sig. Hvad vi kunna läsa på detta ansigte, är andelig inskränkthet, en hög grad af beslutsamhet och en ständig förtrytsamhet. Hvad kardinalen yttrar i sin lefvernesbeskrifning om denne påfve, styrker oss i vårt omdöme. Om ingen af de fyra öfverherdarne säger han mindre än om denne, hvars regering likväl omfattade en tiderymd af mer än femton år, ja, han afbryter sin berättelse redan med året 1840. Vid ingen af de förra påfvarne anser han heller för nödigt att här och der inströ några anmärkningar om deras andliga förmögenheter, såsom han här gör på många ställen. Slutligen ursäktar han sina alltför gynnsamma omdömen med den förklaring, att de tre andra påfvarne har han blott vördat, men för Gregorius XVI hade han ock hyst en känsla af tillgifvenhet.
Gregorius XVI hade sett verlden, öfver hvilken hans påfliga herrskarestol var upprest, i klostrets och propaganda-kollegiets perspektiv. Före sitt inträde i Camaldulensernas orden hette han Bar-tholomaeus Albert Capellari och var född d. 18 Sept. 1765 i Belluno i Lombardiet af adliga föräldrar. Ar 1783 antog han såsom munk i klostret San Michele i Murano vid Venedig namnet Maurus. Ar 1795 kom han i sin ordens ärenden för första gången till Rom. Man frågade ej efter honom, förrän han år 1799 skref en bok, kallad: ”Den heliga stolens och kyrkans triumf öfver nyhetsmakar-nes anfall.” Den tid, på hvilken detta arbete utkom, var för detsamma en förträfflig piedestal. Det upplefde flera upplagor och öfversattes på åtskilliga språk. Till lön derför erhöll Don Mauro Capellari af påfven värdigheten att vara abbot af S:t Gregorius i Rom.
Källa: Project Runeberg ·