Samtiden. 1858

Tomer&ka vittne, som samtalet hade, aldrig yppade något. Påfven yttrade sig kort, enkelt och med from kraft: ”jag sade honom allt hvad den hel. ande ingaf mig.” Men att han icke talat förgäfvee, att hans ord icke varit sagda i luften, utan träffat sitt mål, der-om finnes ett annat vittne. En engelsk herre befann sig i en del af palatset, genom hvilken kejsaren vid sin återkomst från sammankomsten gick, och beskref hans förändrade utseende. Vid inträdet hade han sin vanliga fasta och kejserliga hållning, hvar-åt hans marmorartade drag, hans ståtliga gestalt, hans martialiska väsen gaf storhet, fritt och behagligt, med vänliga blickar och nedlåtande helsningar. Så gick han genom den långa raden af förmak, en kejsarörn, eldig, lysande, ”med glatta Qädrar och klart öga”, stolt öfver vingar, som ännu ingen flygt hade tröttat, med näbb och klor, som ännu intet byte förmått emotstå. Ut kom han med obetäckt hufvud och upprifvet hår, mager och blek, som om en långvarig frossa hade koncentrerat sig på en enda timmes tid och angripit honom, der han gick med långa steg och krökta skuldror utan uppmärksamhet för den yttre verlden och utan att helsa. Han väntade icke, till dess hans vagn visade sig vid trappans fot, utan störtade ut på gården (rushed out) och skyndade ifrån skådeplatsen för sina qval. Han liknade nu örnen, som en hittills föraktad makt ryckt ur dess bo i klippklyftorna och dervid knäckt hans vingar och förslöat hans öga. Fabula docet? Att Korns herrlighet icke kan misskännas, utan att fienden känner dess blixtar i sitt djupaste hjerta.

Denna sammankomst mellan österns och vesterns båda påfvar uppgifves för oss såsom glanspunkten i Gregorius XVI:s regering. Mörka skuggsidor deruti gåfvo koleran och en jordbäfning. Då den förfärliga sjukdomen hemsökte dem, betedde sig romarne, de verlds-lige ej mindre än de atadlige, såsom pultroner. Hvarje stad och hvarje by spärrade sig med en sanitätskordong, så att all kommunikation upphörde. Eleverna i engelska collegium barrikaderade sig i sin villa på Monte Porzio, såsom de under natten d. 13 Febr. 1831, då gevärselden smattrade i deras collegium, hade gjort Att sluta af dessa prof, tyckes kardinal Wiseman, som umgåtts med tanken på att eröfra de tre förenade konungarikena och samtliga engelska kolonierna i de andra fyra verldsdelarne, icke hafva öfverflöd på personligt mod. ”Påfven förblef på sin post.” Koleran varade ett år, från påsk till påsk, och dödade 9000 menniskor. Af jordbäfningen träffades Umbrien hårdast.

Det förtjenstfullaste verket under Gregorius’ regering är genom-