Sida 506
De fyra sista Påfvarne (slut)
större folkmassorna väckte redan det, som Pins IX verkligen hade gjort, äfvensom hela hans otvungna, hjertligt faderliga uppforande den varmaste entusiasm, under det att sådana partimän, som af hans åtgärder funno sig ingenting mindre än tillfredsställda, ja, hvilkas sträfvanden måhända skulle blifvit på bestämdaste sätt omintetgjorda genom en segerrik framgång af hans politik,* likväl instämde i det allmänna jublet, för att begagna hans namn och hans anseende och främja mera vidtutseende planer, som de föregåfvo att han hyste. Öfverallt firade man i Italien fester, och öfverallt var den forgudade Pio novo lösningsordet. Sardinien, Toscana, ja Neapel följde den romerska rörelsen och härmade icke blott de påfliga reformerna, utan till och med öfverbjödo dem. I liberala koncessioner uppstod en konkurrens, vid hvilken den ene dref den andre längre. Innerligast slöto sig Kyrkostaten, Sardinien och Toscana till hvarandra, sålunda att de d. 19 Nov. 1847 öfverenskom-mo om grundläggandet af en tull- och handelsförening och dermed tillika utsade, att de ville bilda kärnan af ett progressistiskt, rent italienskt folkförbund.
Snart blefvo likväl förhållandena mera jäsande, och rörelsen började växa regeringarne öfver hufvudet. På Sicilien bragte de tanken på ett lösslitande från Neapel till utbrott (Januari 1846). Neapel, Sardinien, Toscana lofvade författningar efter fransyskt mönster. Nu inföllo februari-revolutionen och händelserna i Lombar-diet. Redan från slutet af år 1847 hade påfven mer och mer måst afvika från den grundsats, att Kyrkostatens regering måste föras af andlige, en förändring, hvars ändamålsenlighet för ärendenas gång han måhända insett, men hvartill han af kyrkliga sympatier blott med svårighet torde ha beslutat sig. Det författningsstatut, som d. 14 Mars 1848 förkunnades, gaf visserligen ännu blott råd-gifvande rättigheter åt representationen, men gick likväl redan ut-öfver den gräns, som för påfven torde hafva synts utan fara; och på ännu mer afgjordt sätt skedde detta genom den anda, hvari församlingen handlade, enär hon föga bekymrade sig om de skrankor, som författningen hade gifvit henne. Mer och mer halkade rege-ringstömmarne ur den godmodige påfvens händer och fattades i dess ställe af agitationer, hvilka fordrade, att Rom af alla krafter skulle deltaga i Italiens strid mot Österrike. Med denna makt hade redan förut i anseende till de militäriska säkerhetsåtgärder, som den österrikiska besättningen i Ferrara hade vidtagit, strid uppkommit; och snart måste påfven, alldeles emot sin önskan, se romerska hjelptrupper draga i fält emot Österrike, hvarvid de visserligen icke
Källa: Project Runeberg ·