Samtiden. 1858

gjorde några briljanta affärer. Pius IX hoppades efter Radetzkys segrar kunna hjelpa sig genom att tillkalla en minister, grefve Rossi, som i Frankrike hade lärt sig att leda parlamentariska församlingar. Men denne blef mördad (d. 15 Nov. 1848); och nu följde ett uppror, hvarvid kanoner rigtades mot påfvens palats. Han måste samtycka till inkallandet af demokratiska ministrar (d. 20 Nov.), men flydde redan fyra dagar derefter, förklädd som abbot, med tillhjelp af den baierska ambassadören, grefve Spaur, från Rom och ankom följande dagen till Gaeta, hvarifrån han för ogiltiga förklarade alla regeringsbeslut, som utgifvits efter d. 16 Nov. Först d. 12 April 1850 återvände han till det från Juli månad år 1849 af Fransmännen eröfrade Rom, der han sedan dess har herr-skat under skydd af de franska bajonetterna, ännu alltid personligen en mild godhjertad menniska, men försigtig med hvarje mera ingripande politisk reform. Han synes ha förlorat sitt förtroende till folket, likasom han sjelf har förlorat dess tillgifvenhet och i alla händelser blifvit för detsamma främmande och likgiltig. Möjligt är ock, att det högre klereciet binder hans händer. Regeringen är i händerna på kardinal Antonelli, hvilken icke förfar utan mo-deration och skicklighet, men visserligen icke har förstått att göra regeringen mera populär. Äfven i kyrkligt hänseende hafva påfvens steg och afgöranden i stridsfrågan om den hel. jungfruns obe-fläckade aflelse, i stridigheterna med Sardinien, i fråga om österrikiska konkordatet samt fördömmandet af förment heterodoxa teorier, hvarmed filosofien velat komma kyrkan till hjelp, bevisat, att han på det kyrkliga området ännu bestämdare än på det politiska är fästad vid det gamla systemet, eller åtminstone låter detta sistnämnda råda. Eljest har man på de sista åren hört föga om honom, utom att han flera gånger på underbart sätt blifvit räddad ur hotande lifsfaror, som likväl icke blifvit honom af menniskor tillskyndade. Säkert är han en ädel och aktningsvärd man, och ännu i förra århundradet skulle hans regering ha varit och förblifvit ett föremål för folkets odelade vördnad. Men vår tids förhållanden är han icke vuxen och handlar i sjelfva verket intet parti till nöjes, måhända just derföre, att hans ståndpunkt ligger utom tiden, men säkert också af det skäl, att all egoism och all partianda äro honom främmande.