Samtiden. 1858

i sin konst. Den unga talangfulla aristokraten fann snart en plats inom ministéren och var under Canning och Goderich understatssekreterare för kolonierna. Längre fram, då genom lord Grey efter Wellingtonska kabinettets fall whigs för första gången sedan lång tid tillbaka åter kommo till styret, öfvertog han statssekreterareposten för Irland, en syssla, som snart skulle blifva ganska svår, då det för upphäfvande af föreningen mellan Irland och England agiterande partiet genom de åt katolikerna gjorda koncessionerna och den osäkra ställningen inom ministéren, hvilken icke väl kunde umbära underhusets irländska medlemmars röster, kände sig uppmuntradt till omåttliga fordringar. Nära nog hade dock M:r Stanley icke kunnat tillträda sitt embete; ty fastän den unge statsmannens politiska åsigter voro ganska liberala, låg likväl arf-vingen till en af de få engelska pärshus, som tillhöra den gamla adeln, under för en då mycket omtalad demagogisk pratmakare, Henry Hunt. Han blef derföre vald i Windsor och måste ofta helt allena bära den parlamentariska stridens börda mot O’Connell och Shiel, som i underhuset införde en helt ny föredragstaktik. Då förvärfvade han sig namn af debatternas sporre och förtjente detta namn genom sitt föredrags passionerade ifver, sin logiks bindande kraft och sin qvickhets slående skärpa. Under rådplägningen om reformbillen år 1832 spelade han en verksam roll såsom dess försvarare, och såsom statssekreter för Irland genomdref han i underhuset irländska nationaluppfostringsbiilerna, som befriade irländska folkskolorna från ensidig kyrklig inflytelse. I nästa session 1833 började striden mot de irländska repealer (unionens motståndare) med förnyad och stegrad häftighet. Äfven M:r Stanley använde mer passion än hittills i den parlamentariska debatten; och den honom medfödda aristokratiska stoltheten, jemte känslan af andlig öfverlägsenhet, gaf åt hans uppträdande någonting sårande, som förskaffade honom många fiender och ådrog honom en serie af de häftigaste angrepp. Men i sådana strider kände han sig i sitt rätta element och begärte och gaf ingen pardon. Denna förbittrade kamp med de irländska liberala torde hafva mest bidragit till att bereda den aristokratiska naturen hos M:r Stanley öfvervigt öfver de liberala grundsatserna och småningom aflägsna honom från sitt parti, isynnerhet som dess ställning blef alltmera eftergifven mot de irländska repealer. Stanley utbytte irländska statssekrete-riatet mot samma embete för kolonierna och genomdref på denna post såsom kabinettsmedlem vestindiska slafvarnes emancipation. Då likväl år 1834 ministéren umgicks med den planen att