Samtiden. 1858

Derifrån skyndade han med kurirhästar till Lüttich, till general Wintzingerode, bivistade de första operationerna mot Antwerpen och förjagade fransmännen från Mons. För afslutandet af kapitulationen vid Soissons, som var så afgörande för utgången af 1814 års fälttåg, hade man hufvudsakligen att tacka L:s underhandlingsförmåga. Sedan han äfven deltagit i bataljerna vid Craonne, Laon och La-Fére-Champenoise, var han med i kejsar Alexanders svit vid intåget i Paris. Den härpå följande fredstiden, som han begagnade till en badresa till Karlsbad, blef föga långvarig; Napoleons landstigning i Cannes gjorde slut derpå. L. erhöll befälet öfver ett husar-regimente, som slöt sig till den baierska armékåren under fältmarskalk Wrede. För andra gången lyckades det hans öfvertalningsförmåga att förmå kommendanterna i Verdun och Soissons till kapitulation; lika lycklig var han i sina underhandlingar med befälhafvarne af Charlemont och Condé, der han, på uppdrag af hertigen af Wellington, jemte de engelska öfverstlöjtnan-terna Burgoyne och Jones, som sedermera utmärkt sig framför Se-bastopol, öfvertog en ofantligt materiel. Under ockupationen af Frankrike genom de allierade innehade L. som första kommendant befälet öfver nyssnämnda fästningar och återförde 1819 de sista ryska trupperna sjövägen till fäderneslandet.

Garnisonstj ensten i fredstider öfverensstämde icke med L:s verksamma karakter, hvarföre han med titel af verkligt statsråd öf-vergick i civiltjensten. Kort efter kejsar Nikolaus’ thronbestigning blef han åter som generalmajor anställd vid arméen och utnämnd till kommendant af Reval. Från denna post afträdde han på egen begäran 1828 vid utbrottet af kriget mot turkarne samt erhöll då befälet öfver en uhlanbrigad. Under fälttåget 1829 stod han som befälhafvare i lilla Wallachiet, der han hade ständiga skärmytslin-gar med de lätta turkiska trupperna, som än på en punkt, än på en annan öfvergingo Donau och oroade de ryska förposterna. Efter freden i Adrianopel fungerade L. till 1834 som vicepresident af Wallachiet och var tillika ordförande i kommittén till liqvide-ring af de af Donaufurstendömena levererade krigsförnödenheterna. Med dessa länders utrymmande upphörde hans omedelbara verksamhet; belönad med ordnar och andra nådevedermälen, begaf han sig, efter erhållen tjenstledighet, för att stärka sin hälsa till Italien. Återkommen till Petersburg, beslöt han att för alltid lemna tjensten och begagnade sin ledighet till utarbetande af sina memoi-rer och till korrespondans med vetenskapliga sällskaper. Han dog, allmänt aktad, d. 2 Febr. 1858.