Sida 81
Skendöd och likförbränning
hålla den för död, hos hvilken ett öfvadt öra ej längre förmådde höra något ljud, som tillkännagaf hjertats rörelse. Men häraf kände man sig ändå ej lugnad, utan höll äfven detta kännetecken för opålitligt. Till och med den enligt lag införda likbesigtningen är endast i någon mon i stånd att lemna ett ängsligt sinne den önskade säkerheten. Ibland dem, som isynnerhet med all ifver förorda införandet af likhus, står ett fruntimmer i första ledet. En brochyr af fru Fredrika Kempner*), hvaruti nödvändigheten af detta officiella införande eftertryckligt rekommenderas, och hvaraf redan fyra upplagor utkommit, kan berömma sig af att hafva vunnit bifall såväl af den kejserliga Leopoldinsk-Carolinska akademien, som af kejsar Napoleon och prins Fredrik Wilhelm af Preussen samt af hertig Eugene af Wtirtemberg. Det är alltså ett fruntimmer, som här framträder till likkistan och ordnar åtgärderna för begraf-ningen, likasom vi ock få se fruntimmer, af enahanda deltagande för menniskors lidanden, uppträda såsom verksamma vid inrättningar dels för barns och spenabarns räddning och vård, dels för sjukas behandling och skötsel. Många församlingar, t. ex. i Weimar, Mainz, Frankfurt a. M., hafva redan längesedan byggt likhus, hvilka äro försedda med sängar, ringklockor och väckare, för att ge tillkänna den minsta rörelse af en skendöd; en väktare i rummet nästintill kan så mycket lugnare öfverlemna sig åt sömnen, som första ryckning i den skendödes kropp genast och säkert väcker honom; ja, en man, som redan några år tjenstgjort vid likhuset i Weimar, har försäkrat att han, van vid den tanken att i rättan tid blifva väckt, endast i sitt likhus kunde somna lugnt.
Till det officiella införandet af likhus sluter sig det icke allenast i Frankrike, utan ock i Tyskland å bane bragta införandet af likförbränning, hvarom äfven i Sverige fråga blifvit väckt. I anledning af ett forlidet år utkommet, af Trusen författadt verk, för-sedt med många historiska bilagor öfver både äldre och nyare folkslags begrafningssätt och dertill hörande plägseder, hafva redan uti Hannover 150 personer funnit sig föranlåtna att för öfverhofpredi-kanten och seniorn Bödecker förklara, att de önska att efter sin död icke blifva jordade, utan förbrända på det af Trusen angifna sättet. De stiftade för detta ändamål en förening, och en förnäm dame uti Calemberg har dermed gjort början. Äfven Napoleon I skall, såsom O’Meara meddelar, år 1816 hafva bestämt, att hans lik skulle brännas.
*) öfversatt på svenska under titel: ”Oro Skendöd och Likhus” af F. Kempner (1857).
Källa: Project Runeberg ·