Sida 128
Inledning.
infusionsdjur och svamptrådar, som trifvas i smutspölen -- visa sig plötsligt svårigheter, och äfven framstående forskare hafva tagit miste och hänfört växter till djurriket och tvärt om. Ett af de vanligast anförda kännetecknen på ett djur, rörelseförmågan, sviker här och visar sig tillhöra ett stort antal mikroskopiska växtformer. Djuren ha dock i allmänhet mun och matsmältningskanal, under det att växterna upptaga födan medelst rötter. Djuren lefva af organiska ämnen (andra djur eller växter), växterna af oorganiska. Dessa äro de viktigaste olikheterna. Den kemiska sammansättningen är ungefär lika: väfnaderna bestå hufvudsakligen af kol, väte och syre. Hos djuren förekomma kväfve och ofta kalk i större mängd.
Så väl djur som växter bestå af för blotta ögat osynliga blåsor, kallade celler, som i början äro rundade, saftiga och tunnväggiga, men sedan under individens tillväxt på mångfaldigt sätt ändra form, fasthet och innehåll. I synnerhet förändras de mycket hos de högre djuren, i det somliga bilda ben och tänder, andra hår, hud, senor o. s. v.
Vissa funktioner äro för djur- och växtvärlden gemensamma. Dessa äro: 1) assimilation eller användning för individens behof af intagen föda, 2) dekomposition eller upplösning och afsöndring af förbrukade ämnen, 3) tillväxt, 4) reproduktion eller fortplantning. Hos djuren tillkommer 5) relationsfunktion eller förmågan att sätta sig i förbindelse med omgifningen. För dessa funktioner finnas bestämda organ eller verktyg, som äro desto mera sammansatta, ju högre utvecklad ägaren (djuret eller växten) är.
Assimilationen består i allmänhet däri, att födan med tillhjälp af vissa safter (magsaft, galla, cellsaft) upplöses och omvandlas och därefter sprides i kroppen. Under växandet bygger födan sålunda upp kroppen och håller den sedan vid makt. Det blir kött, ben, blommor och blad af den. Dekompositionen består däruti, att skadliga ämnen aflägsnas ur kroppen och att andra föras från ett ställe till ett annat, där de bättre behöfvas. (Vid längre fasta, såsom under en sjukdom, föres fettet från olika delar af kroppen till blodet och förbrukas). Efter döden inträder fullständig upplösning och återgång till det oorganiska riket.
De flesta organismer tilltaga i storlek under någon del af sin tillvaro. Detta tillgår så, att cellernas antal ökas, hvilket i allmänhet sker genom upprepad tudelning. Enär de därvid uppkomna cellhalfvorna utväxa till samma storlek som den ursprungliga cellen, tilltager också hela organismen i storlek. Då individen uppnått den för arten vanliga storleken, upphör tillväxten. Storleksgränsen växlar föga
Källa: Project Runeberg ·