Sida 131
Inledning.
växter; de hvita blodkropparna hos människan och de högre djuren företaga vandringar genom kroppens väfnader. Då en organism dör, utstrykes så att säga summan af alla cellernas lif, den gemensamma yttringen däraf upphör, men hvarje cell bibehåller dock lif ännu någon tid. Och ju lägre vi nedstiga inom djurvärlden, desto längre blir denna tid. En del infusionsdjur kunna vara skendöda i åratal och därefter väckas till lif genom en droppe vatten. Så äfven inom växtriket. Fröna bibehålla under åratal lif och grobarhet, och en på marken liggande afhuggen pilstam uppsänder talrika grönskande skott. - Cellerna äro således lefvande, de upptaga och smälta födan, de växa och föröka sig o. s. v., hvarför också har yttrats, att djuret, växten icke är en individ, utan en samling individer. Fullständig död skulle då ej inträda hos en organism i och med detsamma de yttre, synliga lifs-företeelserna upphöra, utan först då lifvet slocknat hos alla de millioner celler, af hvilka den är sammansatt.
Men om vi således kunna framställa en någorlunda antaglig hypotes om hvar lifvet har sitt säte, så famla vi fortfarande i mörkret, då frågan blir, hvad det är. Vi kunna visserligen tänka oss lifvet i alla de små cellerna som helt små krafter, hvilka uppgå i och förenas till en stor kraft, som vi kalla lifvet och hvars verkningar vi uppfatta med våra sinnen. Men skola vi jämföra denna kraft med andra kända naturkrafter, råka vi åter ut för svårigheter, i det att jämförelsepunkter saknas. Endast om vi antaga, att lifvet vore besläktadt med elektriciteten, finna vi några likheter, särskildt i fråga om nervsystemets inverkan på musklerna. Inom växtriket är svårare att finna motsvarigheter. Måhända äro de köttätande växternas rörelser och en del växters sömn beroende på elektro-kemiska strömmar.
Källa: Project Runeberg ·