Sida 130
Inledning.
130
»Omne vivum ex ovo» - allt lefvande ur agg - har således ännu i dag sin fulla tillämpning*).
En fråga: huru uppstår lifvet? Huru de första organismerna på jorden uppstodo och fingo lif är en fråga, hvarmed vetenskapen ogärna eller alls icke sysselsätter sig, emedan det är en sak, som ligger alldeles utom erfarenhetens område. Men frånser man detta, så blir svaret: individen ärfver sitt lif liksom sin kropp och sina själsförmö-genheter. Hvad är då lifvet? - Lifvet är en oupphörlig kamp mot döden och dess följd: upplösning i grundämnena. Döden är skapelsens egentlige herre, allt är underkastadt hans makt. Individen kan endast en kort tid genom den hemlighetsfulla kraft, som kallas lif, göra honom motstånd. Hvad veta vi då om lifvets innersta natur, hvad är det?
Denna gåta, på hvilken människorna grubblat i årtusenden, är ännu i dag obesvarad; men genom de sista 30 årens forskningar har man dock kommit lösningen något närmare. Först skola vi söka besvara den frågan, hvar lifvet har sitt säte. Om en människa, en häst, en hund träffas i hufvudet eller hjärtat af en kula, följer döden; af skares en pulsåder, likaså. Men är det sagdt, att det djuriska lifvet är utsläckt i kroppens alla delar, därför att det medvetna lifvet, hvars yttre verkningar vi med våra sinnen uppfatta, är borta? Nej, det är tydligen icke så. En tupp, af hvilken man huggit hufvudet, flaxar ännu omkring några ögonblick, en sköldpadda kan, beröfvad sin hjärna, krypa omkring i flere dagar. Ännu mera seglifvade äro leddjuren. Den frånskilda bakkroppen af en geting kröker sig ännu efter 8-10 timmar och sticker med gadden, då den vidröres. Om man klipper af svansen på en råtta, kan man ännu efter 8 dagar inympa den under huden på en annan råtta, och den växer fast. Man kan taga ett stycke skinn af en person och få det att växa fast på en annans sår. Flere exempel skulle kunna framdragas **). Och hvad bevisar detta? Jo, att lif finnes kvar hos den halshuggne tuppen, den styckade getingen, råttsvansen och skinnbiten. Hvar och en af dem har lif liksom den i vatten stående blomman eller ympkvisten, som växer fast vid det främmande trädet. Men alla dessa lösryckta stycken af djur eller växter bestå af en otalig mängd celler, och det är i dem lifvet bor. Hvar och en af dem äger själfständigt lif. Det i cellen inneslutna urslemmet (Protoplasman) rör sig i långsam strömning; algernas och svamparnas sporer simma omkring med tillhjälp af trådlika bihang, de äro protoplasmaklumpar (nakna celler), som äga lif och alstra nya
*) Därmed är dock ej bevisadt, att spontan alstring i alla tider under andra förhållanden varit en omöjlighet.
**) På halshuggna människor lär hjärtat kunna klappa en half, ja till och meci en hel timme, efter det att hufvudet blifvit skildt från kroppen.
Källa: Project Runeberg ·