Sida 149
Om djursamhällen.
149
att en myra fasthåller den med käkarna. Denna myra tjänstgör som barnjungfru, försvarar den henne anförtrodda puppan och bär ned den i stacken, om det börjar regna eller solen bränner alltför starkt. Hos de ofvan omnämnda röfvareinyrorna äro alltid barnflickorna krigsfångar och till färg och storlek olika sina herrar.
Strider uppstå ej sällan mellan ett par myrstackar, om den ena är ägare af »mjölkkor» och den andra saknar sådana. Dessa kor äro bladlöss, hvilka myrorna burit ned i sina stackar och fäst vid nedhängande växtröt-ter. Bladlössen (små, vanligen gröna insekter, som sitta på växternas blad eller stjälkar) afsöndra en söt Saft, som myrorna begärligt slicka i sig För att de skola lämna från sig så mycket saft som möjligt, kittla myrorna dem med sina pann-spröt. Ibland bygga de af lera en ladugård, i hvilken bladlössen förvaras. Dessas ägg och
ungar vårda myrorna lika väl som sina egna.
Någon dag på sommaren lämna »flygmyrorna», d. v. s. hanar och honor, stacken och höja sig som ett litet moln i luften.
Hanarne, som ej själfva kunna samla sig föda, omkomma allasamman. De honor, som ej uppätas af småfåglarna, grundlägga nya stackar, eller ock gripas de af arbetsmyrorna, hvilka af slita deras vingar och bära hem dem till stacken.
Somliga människor lida af binnikemaskar, som innästlat sig i deras tarmar. Äfven dessa djur äro djurstater, som till en början lefva hos svinet. Då deras ägg på ett eller annat sätt inkommit i svinets mage, utvecklas därur små, aflånga, med hakar försedda djur, som snart vandra
III
Binnikemask, l och 2 »hufvud», 4, 5 och 6 »leder», och III dyntens utveckling till binnikemask \IV
I, II
Källa: Project Runeberg ·