Sida 150
Om djursamhällen.
150
ut bland musklerna och där inkapsla sig. De antaga då utseende af tämligen stora blåsor, benämnda blåsmaskar eller dynt. Om sedan människor äta sådant fläsk, i hvilket dynten är vid lif, förvandlas den till binnikemask. Ur blåsan utstjälpes då en kort mask, försedd med ett s. k. hufvud, hvilket medelst hakar och sugvårtor fäster sig i tarmen. Därefter uppstå närmast bakom »hufvudet» leder, hvilka oupphörligt tilltaga i storlek och antal. Hvarje led är ett själfständigt djur. Det hela är således icke en mask, utan en lång rad af maskar, ett djursamhälle. Binnikemaskar om 3 meters längd äro icke ovanliga; lederna, af hvilka de yttersta äro äldst, kunna uppgå till 7-800, Genom att låta lifdömda brottslingar (sig själfva ovetande) förtära dynthaltigt fläsk har man bevisat binnikemaskens utveckling ur dynten. Hos en person uppstodo på få dagar 16 stycken.
Ehuru icke egentligen bildande samhällen, utan blott uppträdande i oerhörd mängd och därigenom ofta ingripande i naturens hushållning,
må här nämnas de en tid så mycket omtalade trikinerna. De höra till de mest fruktade bland inälfsmaskarna. Likväl äro de helt små djur: honan blir 4-5 mm., hanen är hälften så lång. Men det är genom sin talrikhet, som de blifva farliga för djur och människor. Trikinerna kunna lefva hos flere djur, men förekomma oftast hos svinet. De ligga inkapslade i fläsket, d. v. s. de äro hoprullade och
omgifna af en kalkhylsa. Om nu en människa äter fläsk, som innehåller lefvande trikiner, så upplöses kalkhöljet af magsaften, trikinerna blifva fria och börja röra på sig. Inom några dagar hafva de fram-födt en otalig mängd ungar, hvilka borra sig väg genom tarmväggarna och utvandra till musklerna (köttet). Deras vandring genom kroppen åtföljes af en sjukdom liknande nervfeber, hvilken ej sällan medför döden. Hafva trikinerna väl kommit in bland musklerna, blifva de stilla och inkapsla sig; faran är då öfver, ty de röra sig ej vidare. Man har funnit trikiner i alla kroppsdelar, till och med i ögat, vanligast dock i mellangärdet samt hals-, tugg- och bröstmusklerna. Djuret var kändt och beskrifvet redan 1836, men först på 60-talet lärde man inse dess farlighet, l norra Tyskland, i synnerhet i Sachsen, inträffa emellanåt fall af trikinförgiftning, stundom i sådan mängd, att de antaga karakteren af epidemi. Så var t. ex. förhållandet i Hettstädt, där af 159 insjuknade 28 dogo.
T Sverige har hittills intet fall med säkerhet konstaterats, då människor varit angripna af trikiner, men detta beror ingalunda på
Källa: Project Runeberg ·