Sida 311
Vattnet
311
ningar i det inre af jorden och äfven sträcker sin verksamhet uppåt. Det på eller invid jordytan befintliga vattnet har äfven sin stora betydelse, men ingriper på ett helt annat sätt i jordens utveckling, i korthet sagdt såsom utjämnande de höjder, hvilka de bergbildande krafterna och vulkanismen i samband med det heta vattnet uppdrifva.
Vattnet är stadt i ett oafbrutet kretslopp på jorden. Ur haf, sjöar och floder afdunstar det genom värmets inverkan och stiger upp i luften under form af vattengas, som förtätas till fina droppar och bildar moln, hvilka med luftströmmarna föras i olika riktningar. Så länge värme råder, bibehålles vattnet i gasform, men sjunker temperaturen, återgår det till flytande tillstånd och faller ned som regn eller, dä afkylningen blir ändå starkare, som snö och hagel. Sedan vattnet sålunda återkommit till jordytan, fortsätter det omedelbart sitt kretslopp. Delvis afdunstar det åter och stiger upp i luften; större delen flyter fram på jordytan, bildande bäckar, åar och floder, medan åter en annan del tränger ned i jorden och där äfven är stadd i o af bruten rörelse. Vi bortse naturligtvis nu från det djupare nedträngande vattnet och fästa oss endast vid det, som flyter nära ytan och icke påverkas af det inre värmet.
Taga vi, till en början, i betraktande det under jordytan cirkulerande vattnet, så möter oss här först källbildningen. Vissa af de jordlager, som betacka berggrunden, t. ex. sand och grus, genomsläppa det nedträngande vattnet utan någon svårighet; andra åter, såsom lera, äro ogenomträngliga eller nästan ogenomträngliga. Då sålunda vattnet träifar ett lager af förra slaget, sipprar det igenom och fortsätter, tills ett lerlager möter, då det tvingas att söka sig väg emellan det genomträngliga och det ogenomträngliga lagret. Detta dess underjordiska lopp fortfar så länge, tills i någon däld eller sluttning lerlagret träder fram i dagytan; då kommer också vattnet fram och bildar en källa.
Det är naturligtvis icke på alla ställen lika gynnsamt för källbild-ning, men man kan ofta af jordlagrens beskaffenhet afgöra, hvar vatten är att anträffa, och söka sig till det genom brunnsgräfning eller, då det framflyter på större djup, genom borrning. Den linje, efter hvilken vattnet på detta sätt framflyter under jordytan, kallas grundvattenslinjen, hvilken naturligtvis har ett ojämnt förlopp i förhållande till själfva jordytan.
Vattnet har, som bekant, förmåga att upplösa en mängd ämnen, och under sitt lopp belastar det sig äfven med sådana. Vi behöfva icke gå längre än till våra s. k. mineralkällor för att få exempel härpå. De flesta svenska rnineralkällor hålla järn, såsom de vid Porla, Ronneby, Karlstad, Rindö m. fl. Andra innehålla vissa salter upplösta, såsom Torpakällan i Västergötland och källorna vid Helsignborg och Barnlösa i Skåne. I utlandet förekomma en mängd mineralkällor, af hvilka en
Källa: Project Runeberg ·