Sida 312
Vattnet
312
stor del liksom de svenska äro beryktade som hälsokällor. Där källorna träda i dagen, afsätter ofta deras vatten större eller mindre mängder af de upplösta ämnena, såsom t. ex. brunröd järnockra plägar bildas vid afflödet från våra järnkällor.
Vända vi oss vidare till det på jordytan cirkulerande vattnet, så är att märka att äfven detta håller en mängd ämnen upplösta. Om vi låta det klaraste vatten afdunsta, skola vi finna, att på bottnen af afdunstningskärlet alltid återstår en fast massa, som just är de af vattnet upplösta ämnena. Men vattnet för äfven fasta ämnen med sig på annat sätt, nämligen såsom uppslammade. Huru ofta se vi icke vattnet i våra bäckar och strömmar vara grumligt! Hälla vi ett prof af detta vatten i ett glas och låta det stå, skola vi finna, att det grumliga sjunker till bottnen, medan själfva vattnet »klarar sig».
Upplösningen är beroende af den kemiska kraften, såsom vi lära af kemien, medan däremot uppslamningen beror på den mekaniska kraften. Vi kunna sålunda skilja mellan vattnets kemiska och' mekaniska verksamhet.
Vattnets förmåga att upplösa de fasta beståndsdelarna förstärkes i hög grad genom dess halt af kolsyra, som hufvudsakligen kommer från den af vattnet upptagna luften. Kalksten upplöses och förvittras af denna anledning mycket snart, i synnerhet i trakter med regnigt klimat. Den på detta sätt upplösta kalken bortföres af vattnet och afsattes på andra ställen, hvarest sålunda nya kalklager efter hand bildas. Äfven den fasta graniten angripes under tidernas längd af det kolsyrehaltiga vattnet och kan till och med alltigenom förvittra och ombildas till en hvit lera, den s. k. kaolinen, hvilken dock vanligen uppblandas med en mängd andra ämnen och bildar hvad vi i dagligt tal kalla lera. Graniten består af olika partiklar, blandade om hvarandra, hvilka kallas mineral. Bland dessa mineral är det ett, nämligen fältspaten, som förnämligast är underkastadt vittring och därigenom ger upphof åt leran. En beståndsdel i graniten motstår dock förvittringen, nämligen kvartsen, hvilken bildar hufvudbeståndsdelen i sanden. Lera och sand äro sålunda hufvudprodukterna af det kolsyrehaltiga vattnets upplösande och sönderdelande inverkan på granit och andra därmed likartade bergarter.
Från branta bergsidor lossna tid efter annan stora massor af det genom vittringens åverkan sönderspruckna berget, hvilka betacka sluttningen eller dälden nedanför med om hvarandra hopade block. Dessa blocksamlingar kunna ofta hafva väldiga dimensioner. I den smala dalsänkningen, som åtskiljer Halle- och Hunneberg och genom hvilken järnvägen är framdragen, finnas flere dylika stenhopar. Väldiga fristående stenpelare vid Halleberg antyda, att detta af vittringen åstad-
Källa: Project Runeberg ·