Sida 323
Isens verksamhet
och mindre stenar falla ned och på detta sätt öfvergå från ytmoränen till bottenmoränen.
Samtliga de af glacierer! framförda moränerna komma på detta sätt till dess nedre ända och hopas där alltefter den skeende afsmält-ningen. Här bildas på detta sätt de s. k. ändmoränerna, hvilka i sin mest typiska form uppträda som vallar, sträckande sig tvärs öfver dalen, genom hvilken glacieren framkommit, ofta den ena innanför den andra. Det beror naturligtvis på det framförda materialets mängd liksom pä omständigheterna vid isens afsmältning, om dessa vallar få »torre eller mindre mäktighet. Materialet i dem är oordnadt, sä att stenar, sand och grus ligga om hvarandra. Den mörka randen på fig. 29 strax ofvan glacierälfven betecknar en dylik ändmorän.
En stor del af de lösa jordlager, som betäcka berggrunden inom Sverige, utgöres af grus, som vid närmare betraktande har alldeles de egenskaper vi lärt känna hos det af glaciererna framförda gruset. Be trakta vi ett vanligt grustag vid sluttningen af ett berg, skola vi i grusväggen se alldeles samma grus, utan någon sortering späckadt med stora och sina stenar om hvarandra och inmängdt med ett mycket fint, lerigt bergartsmjöl. Detta grus kallas krossgrus eller morängrus till skillnad från ett annat slags grus, som tydligen varit utsatt för rinnande vattens verksamhet samt uppträder i långsträckta åsar och på grund häraf erhållit benämningen rullstensgrus eller åsgrus. Då moränen innehåller mera fina partiklar än grus, utgör den ett slags lera eller lerigt grus, som erhållit namnet moränlera.
Morängruset betäcker som sagdt stora delar af den svenska berggrunden, med bestämdhet tydande på att vårt land en gång varit be-täckt af glacieris, ja, af ett stort sammanhängande istäcke eller s. k. inlandsis. Dessutom hafva de geologiska undersökningarna ådagalagt, att en mängd långsträckta vallar i Halland, Bohuslän, Dalsland, Västergötland o. s. v. till sitt material utgöras af morängrus och genom sin utsträckningsriktning gifva sig till känna såsom stora ändmoräner. Utrymmet medgifver ej, att vi närmare gifva oss in på en undersökning af dessa och andra bevis för att ett stort istäcke varit utbredt öfver sa väl Skandinavien som äfven tillstötande delar af Tyskland och Ryssland. Det kan vara nog att omnämna själfva förhållandet och det säkra bevis, som ligger däruti, att stenar blifvit funna i morängruset på Rysslands, Tysklands, Danmarks och Nederländernas slättland samt t. o. m. i England, hvilka med full visshet kunna sägas härstamma från Sverige, Norge och Finland.
Dessa stenar liksom det öfriga nioränmaterialet hafva sålunda förts till sina nuvarande fyndorter på alldeles likartadt sätt, som niorängruset framförts af de i det föregående omnämnda glaciererna, endast med den skillnad, att verkningarna varit mera storartade.
Källa: Project Runeberg ·