Sida 368
Optik (läran om ljuset)
368
intet ljus in. Häraf framgår att ljuset ej kan genomtränga väggarna, ehuru det går genom atrnosferen och glaset i fönstren.
De kroppar, som ej genomsläppa ljuset, kallas ogenomskinliga; de åter, som genomsläppa ljuset, kallas genomskinliga eller genomlysande alltefter mängden af det ljus de genomsläppa.
Då ljus utgår från en ljuskälla och framgår i samma genomskinliga medium, går det rätlinigt och i alla riktningar. En sådan rät linje, i hvilket ljuset framgår, kallas ljusstråle.
Vi kunna lätt öfvertyga oss om ljusets rätliniga gång genom att mellan ögat och ett brinnande ljus föra en ogenomskinlig skärm. Ett annat bevis därpå ha vi i den s. k. optiska kammaren, som utgöres af en mörk kammare, dit ljuset genom en helt liten öppning får inträda. På motsatta väggen erhålles en upp- och nedvänd bild af ett föremål framför öppningen. Man kan äfven i viss mån öfvertyga sig om ljusets rätliniga fortplantning, då solljuset faller snedt in i ett rum; man tycker sig då nämligen se ljusstrålen, huru den går rätt fram. Vi böra då likväl observera, att det endast är de belysta dammpartiklarna, vi se, och ej ljusstrålen själf.
Då ljusstrålar träffa en ogenomskinlig kropp, blir rummet bakom den mörkt; detta mörka rum kallas skugga. Man särskiljer två slags skuggor, nämligen kärnskugga, dit intet ljus kommer, och halfskugga, dit ljus kommer från några punkter, men ej alla af den lysande kroppen.
Solförmörkelse beror på att månens skugga faller på jorden. Total solförmörkelse inträffar på de ställen, som träffas af kärnskuggan, och partiell, där halfskuggan faller.
Mån förmörkelse uppstår, då jordens kärnskugga träffar månen; total, då hela månskifvan kommer in i skuggan, och partiell, då endast en del af månskifvan kommer in i skuggan.
Då ljuset är en vågrörelse, måste det alltid behöfvas tid för detsamma att gå från ett ställe till ett annat; vi kunna således tala om ljusets hastiglwt.
Den, som först bestämde denna hastighet, var en dansk astronom Eömer. Detta skedde genom beräkning af observationer på en af planeten Jupiters månar. Sedermera har det lyckats bestämma denna hastighet på flere sätt.
Enligt gjorda undersökningar är ljusets hastighet i luft omkring 300,000 kilometer i sekunden; i vatten är den omkring 225,000 kilometer. Ljuset fortplantar sig alltså olika hastigt i olika kroppar. De kroppar, i hvilka fortplantningshastigheten är mindre, sägas vara i optiskt afseende tätare än de, i hvilka den är större.
Ljuset behöfver för att komma till jorden från solen S1/* minut, från planeten Neptunus 5 Va timme och från den närmaste stjärnan, a lentauri, 3 Vi år.
Källa: Project Runeberg ·