Sida 373
Optik (läran om ljuset)
373
tivet, är konvex; den andra, som vändes mot ögat och som därför kallas okular, är konkav. Man erhåller i denna en rättvänd skenbild (fig. 42).
Ögat (fig. 43) är i optiskt hänseende ingenting annat än en camera obscura, således en lins med en bakre vägg (näthinnan), på hvilken en upp- och nedvänd, förminskad verklig bild uppkommer. Ljuset kommer till linsen genom en rund öppning (pupillen), som kan sammandraga eller utvidga sig.
När man plötsligen från mörker kommer in i ett starkt upplyst rum, så kan man i:början ej se särdeles mycket; ögat bländas, eme dan pupillen är för stor, men småningom sammandrager sig pupillen, och man ser bättre och bättre.
För att man skall se ett föremål fordras att bilden skall falla på näthinnan; men då föremålet ändrar läge i förhållande till en lins, ändrar också bilden sitt läge. Vi veta likväl, att vi kunna se föremål på olika afstånd; detta beror därpå, att linsen ändrar buktighet; ju buktigare en lins är, desto mera bryter den. Denna egenskap hos ögat kallas ackommodationsförmåga.
Vi observera föremålen enkla, ehuru på hvardera ögats näthinna en själfständig bild alstras, emedan vanan lärt oss, att då bilderna intaga vissa, hvarandra motsvarande lägen på näthinnan, de härleda sig från samma föremål. Om vi på något sätt få bilderna att ej falla på sammanhörande ställen, synas föremålen dubbla. Håll tvenne pennor bakom hvarandra på något afstånd och fixera den ena, så synes den andra dubbel.
Bilderna i de båda ögonen äro ej fullt lika hvarandra; de sammansmälta likväl i vårt medvetande till en bild, men ej i ett och samma plan, utan den synes fristående, vi få ett begrepp om föremålets utsträckning i tre dimensioner. Af denna vår förmåga har man begagnat sig vid stereoskopet för att genom teckningar eller fotografier framkalla en fristående bild af ett föremål. För detta ändamål tager man tvenne afbildningar af samma föremål, så tecknade, som det för hvardera ögat visat sig. Läggas dessa teckningar bredvid hvarandra, och ljuset från dem medelst speglar eller två halfva linser föres til ögat så, att de skenbara bilderna läggas på hvarandra, synas dessa som ett fristående helt.
Synvinkel är den vinkel, som kantstrålarna från föremålet til ögat bilda med hvarandra, och dess storlek beror af föremålets storlek och afstånd. Känna vi således föremålets afstånd, kunna vi lätt bedöma dess storlek och tvärt om. Vid uppskattande af ett föremåls afstånd taga vi till hjälp de mellanliggande föremålen; saknas sådana, blir vårt bedömande af afståndet och således äfven af storleken osäkert. Detta är orsaken, att t. ex. månen synes vid horisonten vara längre bort och således större, än då han är högre upp på himlen.
Källa: Project Runeberg ·