Sida 428
Spektralanalys
428
glöda, likaså genom en glödande flytande kropp (t. ex. smält järn) och slutligen genom gasformiga glödande ämnen. Man fann då, att färgbilden af alla fasta eller flytande ämnen i glödande tillstånd var lika, nämligen alldeles utan linjer. Därjämte fann man - och detta rön var det viktigaste - att gaserna gåfvo en färgbild, som var helt annorlunda, ty de ljusa färgade fälten funnos der icke, ej heller de i solspektrum förekommande mörka linjerna, utan tvärt om endast ljusa linjer på mörk grund. Vid den första blicken i instrumentet kunde nian således härefter urskilja, om det var antingen en fast eller flytande kropp, som glödde och utsände ljus, eller ock om det var en gasformig. Men de ljusa linjerna i dessa gasformiga kroppars färgbilder ha dels den egenskapen, att för samma gas vid olika tillfällen samma linjer uppträda, och dels äfven den, att för olika gaser äro linjerna bestämdt olika. Dessa linjer bli därför synnerligen bestämda igenkänningstecken för de särskilda gasarterna. Så igenkännes till exempel den glödande gasen af natrium (som ingår i det vanliga koksaltet) på en stark gul linje på en viss fullkomligt noga bestämd plats. Järnets glödande gas igenkännes på hundratals linjer, som alla ha vid olika tillfällen samma plats, samma inbördes styrka o. s. v. och som alla finnas endast uti ljuset från glödande järngas. Härigenom vanns sålunda en ny metod att undersöka kropparnas beståndsdelar, ett sätt, som framför det vanliga har det företrädet, att den kropp, som skall undersökas, får vara på huru stort afstånd från oss som helst, endast han utsänder ljus, under det nian med andra sätt att gå till väga vid undersökningen måste hafva kroppen under händerna.
En ny väg för vetenskapliga undersökningar var härmed öppnad, en ny vetenskap, spektralanalysen, grundad.
De mörka linjer, som förekomma i solens spektrum, ha visat sig med största noggrannhet motsvaras till sitt läge af de ljusa linjerna hos åtskilliga gaser, och deras närvaro i solljuset har bevisats bero af att just ifrågavarande gaser äro lagrade öfver ytan af den lysande solkroppen och att gaserna därvid förmå till stor del beröfva ljuset just sådana strålar, som de eljest i lysande tillstånd utsända.
Solen är en glödande gasmassa, förtätad af det starka tryck emot medelpunkten, som där är rådande till följd af den starka tyngdkraften. Denna gasmassa har en så utomordentligt hög värmegrad, att mot densamma flammorna i våra masugnar äro som iskylda vinterfläktar. På själfva solytan är tillståndet något annorlunda, ty denna blir genom beröring med den kalla världsrymden något afkyld, så att solmassan där ej är i verklig gasform, utan bildar ett glödande stoft (fig. 6) eller små, tätt intill hvarandra belägna kroppar i fast eller flytande form. Det är från detta yttersta, något af kylda lager? som det starka ljuset utstrålar, ej från den >inre, egentliga gas-
Källa: Project Runeberg ·