Sida 462
Antagandet om världarnas daning och utveckling
462
så beskaffad, som vi nu se den. Men intet kan vara bedrägligare än denna villa, ty utan undantag är allt föränderligt. Granitberget täres af vattnets, luftens och temperaturens inverkan, ehuru på en kort tid denna inverkan kanske blir nästan omärklig. Just däri ligger det, att vi måste taga i räkningen en tillräckligt lång tid för att kunna märka naturens oaflåtliga utveckling på alla områden. Vi mäta vanligen storheterna i rummet och i tiden med alltför små mått för att kunna fatta det stora hela, ty vi äro själfva små och begränsade. Lika säkert som flodens rinnande vatten slammar ut bottengyttjan och af-lagrar den på hafvets botten och därigenom bidrager att ombilda jordytan, lika säkert sker också i stort inom stjärnvärlden en sådan oupphörlig utveckling och ombildning. Låt oss nu se till, huru det kan vara oss möjligt att komma densamma på spåren och huru vi sedan kunna fatta dessa företeelser i stjärnrymden i ett sammanhang och icke endast såsom skilda och af hvarandra oberoende.
Vi ha redan antydt den utveckling till mera förädlade former, som man lagt märke till hos nebulosorna. Låt oss icke missförstå sättet, huru denna iakttagelse skett. Icke så har det tillgått, att man kunnat hos en viss nebulösa se alla dessa formförändringar försiggå, utan så, att man sammanfört med hvarandra iakttagelserna öfver beskaffenheten hos skilda exemplar bland nebulosorna. Vandra vi i en skog, där ett visst trädslag växer och där dessa träd förekomma både såsom späda plantor, såsom unga lifskraftiga träd och såsom hundra- eller tusenåriga mossbelupna, mot sitt fall lutande träd, så kunna vi fullt väl bedöma sättet, huru detta träd tillväxer, utan att behöfva afvakta uppväxten hos ett enda exemplar. Så har man också anställt sina iakttagelser öfver nebulosorna. Är en människoålder för kort för att man skall få bevittna tillväxten af ett träd, i huru mycket högre grad bör detta då icke vara fallet, när det gäller att bevittna världskropparnas omdaning. Ty därvid får man beteckna hela mänsklighetens tillvaro såsom en dagsländas lif. Denna utveckling hos nebulosorna taga vi till utgångspunkt i vår framställning.
För millioner år eller måhända tusentals millioner år sedan skedde någonstädes i världsrymden en sammanhopning af materie, som tills vidare bildade en oordnad, formlös massa af ytterligaste tänkbara för-tunning. Denna nebulösa skulle ur sig utveckla vårt solsystem. Hon hade en utsträckning vida utöfver dettas närvarande gräns. Inom henne eller mellan nebulosans smådelar verkade tyngdkraften och måhända äfven andra naturkrafter. Hvarje smådel sökte draga till sig alla de öfriga och drogs äfven af dem. Därigenom förtätade sig massan småningom kring någon viss punkt, det helas gemensamma tyngdpunkt. Efter oerhörda tidrymder begynte nebulosan på det sättet ordna sig till en mera bestämd form och blef så slutligen nästan full-
Källa: Project Runeberg ·