Enhvar sin egen lärare. Undervisningskurser för själfstudium

463

komligt klotforiuig. Emot midten blef hon mera förtätad än i de yttre lagren. Hvar oeh en smådel nalkades vid den pågående förtätningen intill midten, icke i rät linje, utan oftast i någon sidoriktning, hvaraf den samfälda verkan blef att nebulosan långsamt vred sig omkring sig själf eller erhöll en s. k. »rotation», den rullningsrörelse, som hos jorden framkallar växlingen mellan dag och natt. Men därvid kunde nebulosan icke bibehålla sig fullkomligt klotformig, utan utplattade sig i en viss led, i den riktning, där hennes ekvator låg, ty hennes rullning försiggick kring en axel på samma sätt som jordens. Förtätningen pågick oafbrutet, och däraf följde dels att värme utvecklade sig inom massan och dels att rullningen kring axeln påskyndades. Till följd af den senare omständigheten blef afplattningen allt större, ända tills ekvatorn icke vidare kunde hänga samman med den öfriga delen af nebulosan, utan lossnade och bildade en ring kring henne och fortsatte rörelsen själfständigt kring nebulosan. Ytterligare fortsattes förtätningen, nebulosan minskades i storlek, och på nytt blef afplattningen så stor, att vid ekvatorn än en gång en del af massan lösgjorde sig. Så pågick det undan för undan i en oerhörd tidrymd. De från ekvatorn lösgjorda massorna kommo att bilda de kring solen kretsande planeterna. Den innersta delen af nebulosan, den del, som återstod efter det ekvatorn sista gången lämnat ifrån sig material till en planet, denna del blef solen. Inom den sålunda delade massan fortgick förtätningen ännu, hvarje lösryckt del sammantrycktes och bildade klotform af en, jämförd med planeternas nuvarande omfång, betydlig storlek. På samma sätt som solen ur sig danat planeterna, gåfvo dessa i sin tur upphof åt de kring dem kretsande månarna.

Af sättet för planeternas bildning följde att deras banor alla skulle ligga i samma plan, eller i solens ekvator, och att de alla skulle röra sig i samma led,, eller i den led, som solen rullar kring sin axel. Samma skäl förefanns äfven för att månarna i sina rörelser skulle komma att förete en sådan regelbundenhet.

Från denna tidrymd räkna sålunda planeterna sin tillvaro såsom själfständiga världskroppar, afsöndrade från solmassan. De begynte nu hvar och en för sig utbilda sig. Massans sammanpackning till en allt tätare pågick ännu länge, och den däraf framkallade värmen blef allt högre, ända tills den öfvergick till glödhetta, som vi ännu iakttaga hos solen. Vid detta skede i sin utveckling voro planeterna således, äfven de, solar. Ifrån detta tillstånd till det nuvarande ha vi i det föregående sökt att följa jorden. I det hela, måste vi tänka oss, ha de öfriga planeterna att genomgå motsvarande utvecklingsgrader. Man måste dock äfven tänka sig, att en liten planet skall hastigare afkylas än en större och antagligen ock hastigare genomlöpa de skilda utvecklingsgraderna, ända tills det slutliga af kylandet och förintelsen af det