Enhvar sin egen lärare. Undervisningskurser för själfstudium

lif, som planeten måhända burit på sin yta, följer, något som .vid närmare skärskådande ock följer af det, som iakttagelserna kgt i dagen. Den största planeten, Jupiter, är ännu i ett ganska upphettadt tillstånd, ty han är ännu delvis själflysande och den inom honom rådande hettan drifver oaflåtligen i höjden vattenångor, som bilda ett ogenomträngligt hölje rundt om planeten. Den minsta världskropp, om hvilken vi hafva noggrann kännedom, är månen, där undersökningen gifvit vid handen, att han åtminstone numera saknar atmosfer och vatten och att till följd däraf dödens stelhet famnat honom.

Äfven hos solarna har man kunnat märka olika åldrar och däraf beroende olika tillstånd. En del solar äro jämförelsevis nybildade och utveckla den lifligaste verksamhet, en del ha uppnått en viss medelålder^ och hos en del, slutligen, har man kunnat iakttaga en jämförelsevis långt kommen afsvalning och en småningom skeende öfvergång till ett tillstånd liknande planeternas. Ett sådant öde skall ock en gång drabba vår sol, därom kunna vi vara vissa, ehuru därtill å andra sidan åtgår en oöfverskådlig tidrymd.

Sådan har man tänkt sig den världsprocess, som visar sitt resultat, genom tillvaron af de världskroppar, som jämte jorden utgöra vårt planetsystem. Men vi känna ju milliontals andra solar, hvilka alla på snarlikt sätt fått sitt upphof eller, rättare, utbildat sig ur den formlösa materien. Därjämte känna vi ett stort antal nebulosor, som vi beteckna såsom »ofödda» världssystem, ty denna världskropparnas daning är ej att anse som af slutad, lika litet som jordytans ombildning kan betraktas som fullbordad. Inom den stora stjärnhär, som vi kalla Vintergatan, har en sådan världsdaning på milliontals ställen försiggått och pågår ännu. Men måhända äro en del sådana stjärnhopar,. eller oegentliga nebulosor, af hvilka vi i fig. 21 se en afbildad, ingenting annat än andra vintergator af lika stor utsträckning som vår egen. Om inom en sådan samling af världar ett solsystem i ett nu förintades, så hade detta för det helas bestånd alls intet att betyda och skulle på afstånd icke ett spår däraf kunna skönjas. Medgifva måste vi då, att det lilla stoftgrandet jorden och vi, som bebo henne, betyda vida mindre, än myggans lif är af vikt för jordens bestånd, och medgifva måste vi ock, att, när vi anse oss ha uträttat storverk och tro oss ha begripit en värld, så återstår oss oändligt mycket mera, som ännu är oss förborgadt.

Ed v. Jäderin.