Sida 605
Geografi. - Inledning
9
finnas ännu spår kvar i vidskepliga föreställningar oin välvilliga tomtar och illasinnade spöken. Tidigt blandades förfädrens dyrkan med tron på vänliga eller fientliga naturmakter, som härskade öfver himmel, jord och haf och bland hvilka solen eller den gud, som tänktes härska där-öfver, merändels kom att anses som den förnämsta. Med en småningom klarnande sedlig åskådning började dessa vänliga eller fientliga makter omsider fattas såsom goda eller onda, och då det jordiska samhället vanligen styrdes af en enda herre och man gärna ville tänka sig dess motsvarighet i det öfverjordiska, kom människan sålunda på rent yttre väg till föreställningen om en enda Gud, på samma gång denna åskådning genom den religiösa känslans rikare utveckling och tankens skärpande kom till sin rätt. Dess seger främjades än mera genom det vifvel på de lägre religionerna med sina många gudar, som en högre insikt i naturens hemligheter framkallat, i synnerhet sedan folken hunnit en högre sedlig åskådning, där hednagudarnes slappa moral ej mera tillfredsställde deras rättfärdighetskraf. Dessa religioner hade emellertid hvar i sin stad varit ett troget uttryck för folkens sträfvan efter det högsta. Men forntidens religioner gingo aldrig utöfver de nationella gränserna; hvarje folk hade sina gudar, som delade dess lust och nöd, stridde med i dess strider och förlorade sin dyrkan, då folket gick under för fiendehand. Den nationella grunden hos hednareligionerna är så stark, att alla olika trosläror inom en och samma folkstam, liksom alla dess språk, kunna återföras till en gemensam urform. Så är fallet med de ariska folken och torde äfven vara det med de semitiska. Äfven den judiska religionen, fastän den höjt sig till tron på en enda Gud, står så till vida på en lägre grad, som den gör anspråk på giltighet blott för en enda folkstam. Kristendomen är den första religion, som på allvar går ut öfver de nationella skrankorna, i det den gör kraf på att gälla för alla människor.
I bredd med religionen, ursprungligen på dess grund, men under intryck af de förhållanden, i hvilka folken lefde, utbildade sig det mänskliga samhället. Det äldsta samhället är familjen. Om dess ursprungliga former sväfvar man ännu i ovisshet. Så mycket är säkert, att den sammanhölls af religiösa band. Hos de äldsta ariska folken och de flesta andra stammar var husfadern familjens och ättens enväldige härskare, såsom den det ålåg att fullgöra offren till de aflidna. Men ättesamhället vidgade sig och växte, på samma gång lefnadssättet antog nya, förut okända former. Af ätten blef en stam, som intog ett större område och med våld och vapen undertvang sina grannar. Stammarna slötos på fredlig eller våldsam väg samman till allt större områden. I det forntida Grekland är det staden, där man är född, som utgör fäderneslandet, i medeltiden är det det feodala landskapet, i nyare tiden den på nationell grund hvilande staten. Denna sammanslutning i allt
Källa: Project Runeberg ·