Sida 880
Australien.
284
sentanter, de s. k. generalständerna, som ej varit församlade sedan 1614. Konungen gaf slutligen efter och inkallade ständerna, som samlades i Versailles den 5 maj 1789. De voro efter gammal sed fördelade på tre stånd, adeln, prästerskapet och det tredje ståndet, som omfattade borgerskapet och den i allmänhet s. k. medelklassen. Det senare ansåg sig företrädesvis föra folkets talan och uppmanade de två högre stånden att förena sig med det på ett enda rum. Men då de senare i följd af sitt mindre antal vägrade, af fruktan att blifva öfver-röstade, förklarade sig det tredje ståndet för nationalförsamling, sedan
ett antal adelsmän och präster anslutit sig därtill. Församlingen styrdes nu af den eldige vältalaren Mirabeau, en af sin fader förskjuten ädling, hvars begåfning som statsman var lika glänsande, som hans seder voro dåliga. Församlingens ledamöter aflade en högtidlig ed att ej åtskiljas, förrän de gifvit landet en fri författning. Den svage konungen, som vacklade mellan hotande kraftord och rådlös undfallenhet, tog ändtligen mod till sig och besvarade nationalförsamlingens revolutionära åtgärder med att förklara den upplöst. Men på Mirabeaus tillstyrkan stannade församlingen helt lugnt kvar och fortsatte sina arbeten, som om ingenting
händt, och den till fullkomlig hjälplöshet bragte konungen, som ej mer kunde lita på sin här, måste låta därvid bero. Den rike schweiziske bankiren Necker, som åtnjöt stort förtroende hos folket, hade ett par gånger varit tillkallad som finansminister och åter aflägsnad; men då konungen nu åter lät förmå sig att afskeda honom, var måttet rågadt, och missnöjet bröt ut i en blodig folkresning. Fästningen Bastiljen i Paris var af ålder ansedd som enväldets fasta borg, och hemska sägner gingo bland folket om statsfångar, som på hemliga fienders angifvelser oskyldigt fått försmäkta under lif slängt lidande inom dess aldrig öppnade hvalf. Mot Bastiljen vändes nu folkets raseri, fästet stormades
Mirabeau.
Källa: Project Runeberg ·