Sida 903
Australien.
307
fyra månader ha störtat ett rike med nio millioner människor. Europa stod i häpen beundran inför det sagolikt underbara tåget, som mer liknade en triumf än en härfärd. Äfven Cavour var i början lika häpen, men fann sig snart böra komma till hjälp, på det rörelsen ej skulle taga en republikansk vändning. En sardinsk här tågade genom Kyrkostaten, hvaraf största delen eröfrades -- staden Rom med omnejd vaktades för påfvens räkning af franska trupper - och hjälpte Garibaldi att fullända Neapels eröfring. Med storsinnad fosterlandskärlek offrade Graribaldi sina republikanska sympatier för det stora målet, Italiens enhet, och återvände efter slutadt värf till sitt hem på den lilla Ön Caprera, fattig som han drog ut, ehuru ofantliga summor gått genom hans händer, och afböjande med en oegennytta, som står nästan ensam i historien, de lysande belöningar, som tillbjödos honom. Ett par fästningar voro det enda, som återstod Neapels siste konung, Frans IIt men äfven de gåfvo sig under vintern, och den 14 mars 1861 utropades Yiktor Emanuel under folkets jubel till konung af Italien. Det unga riket led snart en svår förlust genom Cavours död, hvars säkra ledning det så väl behöft i sina första dagar, men enhetsverket fortsattes dock med oförtröttadt nit oaktadt de hinder, som Napoleon, eggad af sin praktlystna, fanatiskt katolska gemål Eugenie, ställde i dess väg för att skydda påfvens världsliga makt.
Napoleon stod vid denna tid på höjden af sitt rykte. Europas furstar erkände honom omsider som jämlike och förhöjde med sin närvaro glansen af de bländande festerna vid hans hof. Men hvarken festernas prakt eller det stigande välståndet kunde komma franska folket att förgäta frihetens förlust. I en olycklig stund beslöt då Napoleon att genom en lysande bragd utåt afleda folkets missnöje i det inre. Mexiko, en af de många republiker, som uppstått i det forna spanska Amerika, hade under de ständiga inre oroligheterna alldeles uttömt sina stora tillgångar och hvarken kunde eller ens ville betala den statsskuld, som det åsamkat sig. De europeiska penningemän, som där hade fordringar, klagade högljudt, och Frankrike, England och Spanien läto förmå sig att med sina vapen gifva vikt åt deras kraf. De sistnämnda drogo sig dock snart tillbaka och lämnade åt Napoleon att fullfölja sina planer. Dessa gingo ut på intet mindre än att omstörta den mexikanska republiken och grunda ett kejsardöme, som i själfva verket skulle vara en fransk lydstat, men hvars förnämsta uppgift skulle blifva att bilda en motvikt mot Förenta staternas jättelikt tillväxande republik. 1863 intogo fransmännen i förbund med prästpartiet hufvudstaden Mexiko, och 1864 valdes i skydd af deras vapen till kejsare ärekehertig Maximilian, en broder till kejsar Frans Josef af Österrike.
Tiden för det äfventyrliga företaget var så till vida väl vald, som Förenta staterna voro helt och hållet upptagna af ett vidtutseende in-
Källa: Project Runeberg ·