Sida 905
Australien.
309
fram genom eröfringen af Texas från Mexiko omkring 1845. Då det därpå följande mexikanska kriget äfven ledde till införlifvandet af Kalifornien, som genom sin nyupptäckta guldrikedom vunnit en oerhörd betydelse, uppstod i kongressen en häftig strid om, huruvida Kalifornien skulle blifva en slafstat eller icke. Tvisten bilades på det sätt, att Kalifornien blef fritt från slafvar, mot det att slafägarne fingo rätt att förfölja flyktade slafvar äfven inom de fria staterna. De upprörande våldsdåd mot de arma negrerna, som man i södern var blott alltför Tan vid, men i norden förut blott känt genom hörsägner, kommo nu snart äfven där att höra till ordningen för dagen och ställde slafveriets .styggelse i en så förhatlig dager, att en storm af ovilja snart reste sig däremot. Denna underblåstes i tal och skrift af varmhjärtade män och kvinnor och växte för hvarje ny skändlighet, som ryktet förkunnade. Slafherrarne hade i mer än trettio år behärskat regeringen och kongressen, men vid 1860 års presidentval utsågs till Förenta staternas president den af gjorde slafverimotstån dåren Abraham Lincoln, som den 4 mars 1861 tillträdde sitt ämbete. Denne var dock för ingen del böjd för några brådstörtade åtgärder, men i södern fingo ytterlighetsmännen öfverhand, och redan före presidentombytet utbröt ett uppror, som ledde därtill, att sydstaterna, utom ett par af de nordligaste, gingo ut ur Unionen och bildade ett eget statsförbund, den s. k. konfederationen.
Det inbördeskrig, som härefter följde, är ett af de förfärligaste, som historien känner. Flertalet officerare i Unionens fåtaliga här hade hört till de aristokratiska slafherresläkterna och höllo sig därför till sydstaterna. Manskapet, som bådades upp i oerhörda massor, var först å båda sidor lika illa öfvadt och utrustadt, men i följd af sin bättre ledning behöllo sydstaterna i början segern. Det dröjde hela fyra år, innan nordstaterna genom general Gr anis öfverlägsna fältherregåfvor å ena sidan och fiendens utmattning å den andra förmådde göra slut på det förödande kriget. Men i samma dagar, som sydstaternas sista här gaf sig fången, fick de besegrades hat ett hemskt utbrott i inordet på den ädle Lincoln, som blef skjuten på en teater i hufvudstaden Washington (april 1865). Detta brott, långt ifrån att förmildra de öfvervunnas lott, skärpte blott den tuktan, som öfvergick dem. Med negrernas slafveri var det en gång för alla förbi; de hade redan af Lincoln blifvit förklarade fria utan ersättning åt deras herrar, och så väl därigenom som i följd af krigets förluster försjönk södern i ett tillstånd af förfall, hvarur den midt under den jättelika utveckling i alla riktningar, som Unionens alla öfriga delar haft att fröjda sig åt, ännu icke mäktat höja sig.
Under kriget hade Frankrike och i synnerhet England uppträdt ganska öfvermodigt mot Unionen, af hvars oerhörda tillväxt de ansett sig ha mycket att frukta, men på hvars slutliga söndersprängning de nu
Källa: Project Runeberg ·