Sida 8
Folkungatidens slut. 1350—1389
ed mot sin allmoge, mot ung och gammal, född ocli ofödd, okär kär, och frånvarande och närvarande — »Guds kärlek vare med vår konung och hans allmoge», tillfogar lagen — och är han nu konung, med makt att’gifva län, styra riket och att af Gud hafva dom öfver alla domare och allmogens käromål.
Rikets lagmän skulle närvara vid valet och å folkets vägnar aflägga ed om lydnad och trohet, om ijenst, landets försvar och skattens betalande. Förr aflade konungen sin ed i hvart landskap under eriksgatan, nu mottogs eden å hela rikets vägnar vid Mora. Afven deri kunna vi se ett bemödande att förena de hittills skilda landskapen till ett rike.
Om rådet stadgar lagen, att konungen till medlemmar deri kallar erke-biskopen, så många biskopar och andra klerker han vill, samt tolf riddare och svenner.
I högmålabalken förekomma följande vigtiga stadganden.
Den som reser här mot konungen eller rikets herre eller gör försåt för att fånga eller dräpa honom eller gör några våldsgerningar eller orätt med bref, råd, gerningar eller hjelp, han skall mista jord, gods och lif, om han varder fången å uppenbar gerning. Tillvitas det honom, utan att han gripes å bar geming, stånde det till konungens nämd !. Fäller denna, hafver han förgjort allt det nämdt är; värjer nämden, vare han saklös.
Om någon leder mot sitt fosterland utländsk här, bär afvog sköld mot sin rätte herre och liäijar sitt eget fosterland, utan att han följer den konung som rätt kommen är till riket, han och alla de. med honom äro hafva förverkat lif och gods under kronans evärdliga ego.
Allt sedan konung Magnus Ladulås1 tid hade en genomgripande förändring blifvit gjord i rikets försvars väsen, genom införandet af russtjensten och det adliga frälset, utan att några lagstadganden derom intogos i de sedermera utarbetade redaktionerna af uplands-* och södermanlandslagama. Konung Magnus Eriksson utgaf år 1345 en stadga, genom hvilken frälse-männens skyldigheter närmare bestämdes, och denna stadga har influtit i landslagen.
Man kan icke säga annat än att den nya lagen värnar konungens och kronans rätt. Det kom likväl snart derhän, att de maktegande och deras lidelser betydde vida mera än lagens bud
Kriget med ryssarne, vintern 1350—1351.
Den svenska odlingen hade vid denna tid tvenne utbygder, inom hvilka hon allenast långsamt vann ett obestridt herravälde. I Norrland var det dock allenast en oblid natur som manade till verksamhet, äfvensom begäret att för den kristna kyrkan vinna de i skogarna och bland fjällen kringströf-
1 Denna bestod i hrar lagsaga af tolf män, som nämdes af konungen och lagmannen och skulle yttra sig i alla förbrytelser mot konungen och kronans rätt.
Källa: Project Runeberg ·
