Sida 9
Folkungatidens slut. 1350—1389
vande lapparne. Deremot längst bort i Finland, hvarest allt sedan herr Tyr-gilfi Knutssons dagar Viborgs föste värnade det svenska väldet, fick nyodlaren verka icke allenast med yxa och årder. Med vapen i band måste ban skydda tegarna och det nybildade kristna samhället mot ständiga anfall öster ifrån. Tid efter annan beböfde man vidtaga utomordentliga åtgärder för att injaga skräck hos de barbariska grannarne. Ingrer och kareler, berättar konung Magnus i en skrifvelse till påfven, hvilka nyligen blifvit vunna för kristendomen, måste från ryssames sida utstå de grymmaste förföljelser, somliga halshuggas, andra hängas i träd, andra kastas för vilda hundar, hvadan de qvarlefvande af rädsla återgått till sina gamla hedna villfarelser. Han anhöll derfor, att den helige fadern ville låta predika ett korståg mot ryssarne samt deijemte för fyra år belägga alla kyrkliga inkomster i Sverige och Norge med en skatt, af hvilken hälften skulle af konungen få användas för kriget mot de otrogne, demens VI godkände konungens framställning. Fyraårstionden beviljades, att utgå under åren 1352—1356, och ett korståg mot ryssarne predikades genom bullor af den 15 mars 1351; en hvar som drog i härnad mot ryssarne skulle åtnjuta samma förmåner som de, hvilka drogo till det heliga landet att kämpa för dess återvinnande. Man synes vid denna tid hafva velat företaga afgörande steg mot ryssarne, och det tyckes, som om konung Magnus i detta afseende trädt i samverkan med andra makter, ty samma dag beviljas konung Kasimir i Polen hälften af enahanda fyraårstionde, som skulle insamlas inom det polska riket, till hjelp i fejden mot ryssar, litauer och tatarer.
Konung Magnus afbidade icke påfvens svar. Han var en trogen son af kyrkan så till vida som han satte högt värde på den yttre fromhetens verk och på de andliga förmåner, som den påfiiga kurian kunde bevilja dem hon ville väl. Det är möjligt, att de förhäijningar som den stora döden anstalt i hans riken gjort honom särskildt ifrig att företaga något, hvarigenom han trodde Guds vrede kunna afvändas, ty alla delade helt visst icke Visby borgares åsigt, att farsoten uppkommit deraf, att några ogerningsmän förgiftat brunnarna. Allt nog, konung Magnus begaf sig om hösten 1350 öfver Östersjön med de trupper han kunnat samla.
Men för att göra detta just nu kräfdes onekligen en fast öfver tygelse, att företaget skulle medföra andliga förmåner. Ty svårigheterna voro synnerligen stora. Till en härfärd inom främmande land kunde konungen genom uppbåd kalla hvarken frälsemän eller bondehär, utan måste deltagandet vara frivilligt. Under vanliga förhållanden hade väl lusten kunnat vara allmän att genom en äfventyrlig och hedrande härfärd vinna himmelska skatter, men nu hade den härjande farsoten i hög grad minskat antalet af dem som kunde föra vapen och som, sedan döden ryckt bort deras närmaste, kunde göra sig lediga till ett korståg. Äfven om man kunde påräkna sora deltagare några svenska stormän, som drefvos dertill af sin fromhet, t. ex. rid-darne herrar Israel Birgersson, Lars Karlsson (sparre), Magnus Gislesson (sparre), väpname Bengt Algotsson (lejon) och Sune Håkansson (sedan måg till
GoOglC
Källa: Project Runeberg ·
