Sida 10
Folkungatidens slut. 1350—1389
herr Nils Turesson), måste man for att förvissa sig om någon framgång värfva krigarskaror från utlandet. Men penningställningen var sådan, att inkom* sterna näppeligen förslogo till de vanliga utgifterna. Utan en mark i kassan begynte konung Magnus sin regering och de dryga lösesummoraa för Skåne, Halland och Bleking gjorde det nödvändigt att hjelpa sig fram med lån af hvarjehanda slag och med försök att kringgå lagens förbud att pålägga nya skatter. Att under en tid af sådant ekonomiskt betryck, under en penningförlägenhet som måste för hvar dag försvåras och som nödvändigt framkallade inom vida kretsar missnöje och knot, kasta sig i ett krig, hvilket icke synes hafva framkallats af någon för rikets frid och bestånd hotande fara, är visserligen efter vår tids uppfattning ett fel, men ett sådant var det ingalunda i det fjortonde århundradets ögon, tvärt om uppfattades det då som en i hög grad prisvärd gerning.
Om krigshändelserna hafva vi allenast knapphändiga uppgifter, i den hundra år senare tillkomna och ganska otillförlitliga rimkrönikan om konung Magni regering och i ett ryskt dokument af icke mindre tvetydig art,. Till en början, berättades det, hade konung Magnus framgång, men råkade i oenighet med sina män med afseende på behandlingen af de många fång&rne. Svenskarne yrkade, att de skulle aflifvas, men konungen antog sina tyska följeslagares vida menskligare råd att låta dem gå med rakadt skägg, sedan de blifvit döpta samt \ofvat att återkomma med guld och silfver och att omvända sina landsmän. Ryssarne återvände, men med en stor här, och omringade den svenska hären, som befann sig på sina skepp i Lovkaån i vestligaste Ingerma nland.
De lato honom se i allo thy, att skäggen voro växta äter å ny, hade han rakat hufvudena från deras hals, d& hadc de ej gjort dylikt fals [svek].
Han grof sig ut ur Lovka minne [mynning], eller hade de fångat honom der inne1 2.
Under början af året 1351 uppehöll sig konung Magnus i- Estland och Lifland. »Konungen af Sverige, skrifva köpmännen i Dorpat till rådet i Liibeck den 15 januari, har lagt beslag på alla köpmansvaror i Reval och derefter skrifvit till staden Dorpat och till dervarande biskop, med yrkande att sak samma skulle ske med köpmännen der, hvarpå rådet i Dorpat svarade, att det intet kunde göra så länge dess herre och beskyddare biskopen vore frånvarande.» Konungens budbärare förklarade: »Då belägger jag med qvarstad alla härvarande köpmansvaror, till dess min herre konungen kommit och fått tala med biskopen.» På dennes bud infunno sig derefter biskopen, fyra rådmän och två köpmän i Reval och konungen klagade öfver han-
1 Detta, det s& kallade Magni testamente, finnes i svensk öfversattoing tryckt i tidskriften Suoini, årg. 1848, s. 101 o. f. — Jfr i öfrigt Munch, Det norsko folks historie, afd. 2, d. 1, 8. 524—527.
2 Svenska medeltidens rimkrönikor, ntg. af G. E. Klemming, d. I, s. 177.
Källa: Project Runeberg ·
