Sida 136
Unionen under Margareta och Erik. 1389—1434
sända dem fiskare, så att de skulle kunna göra sig till godo den stora fiskrikedomen i de Stockholm omgifvande vattnen, skepp för att kunna på sjön möta vitaliebröderne, samt tio stora hundar, som skulle hjelpa till med bevakningen.
Faror hotade från olika håll. Sjöröfvarne vågade sig ända fram till Stockholm och voro föga vänligt sinnade mot en besättning, som ville lägga hinder i vägen för deras yrke. De fingo äfven något medhåll, åtminstone tidtals, af svenskame, som icke kunde fullt beqväma sig uti att se Stockholm fortfarande i främlingars våld. Herr Sten Bengtsson (bjelke), höfdingen på Nyköpings hus, och hans broder Ture anhöllo hos hansehärens anförare, att tre hundra stockholmsborgare, som under Albrekts tid blifvit förvisade såsom misstänkta för att icke vara hans vänner, skulle få återvända till sina hem
och sin verksamhet. Vintern mellan 1395 och 1396 uppehöll sig en skara vitaliebrö-der i Stockholm. När en annan gång vitaliebrö-dernes begäxan om lejd af slotts-höfdingarne af-slogs, fingo de hvad de begärde af Uplands höf-vidsmau Algot Magnusson (Sture), och man befarade på slottet att blifva helt och hållet instängd. Varningar fattades icke. En dag kominer en man och begär
att få tala med den danzigske höfvidsmannen på slottet, Albrekt Russe, och beder honom taga väl vara på slottet, som hotades af stor fara. »Käre vän* bad Russe, vet du något ondt vara på färde, så säg mig det.» Mannen ville intet säga, men föll till sist på knä och lade två fingrar på en tegelsten, sägande: »Tegelsten, jag säger dig, så sant mig Gud hjelpe och helgonen,. Stockholm är forrådt», hvarefter han reste sig upp och med lyfta händer förklarade: »Så sant mig Gud hjelpe, är det sant hvad jag svurit».
Hansestäderna funno sig föranlåtna att genast efter lindholmsfördraget
116. Man med jacka. Efter 117. Man med hätta. Efter
tyskt original. engelskt original.
Källa: Project Runeberg ·
