Sida 144
Unionen under Margareta och Erik. 1389—1434
hållning. Sedan de år igenom hållit sig uppe mot konung Albrekt, kasta de sig för fru Margaretas fotter, gifvande sig åt henne på nåd och onåd. Stor-manshöfdingarné från konung Magni tid voro nu gamla vordne och saknade måhända den nödiga kraften och hågen att verka, sedan Bo Jonsson, som i åratal varit själen i deras foretag, helt plötsligt rycktes bort. Det förtroende, som han gifvit sina testamentarier, sveko de — till rikets sannskyldiga nytta. Den ende, som icke var hågad att foga, sig efter den nya ordningen, den ende, som ville träda i Bo Jonssons fotspår, var hans son herr Knut, hvilken till en tid upprättade ett eget välde i Finland. Han uppmanades genom Nyköpings beslut att underkasta sig, hvilket han dock icke gjorde förr än två år derefter.
Drottning Margareta hade sålunda tillfredsställelsen att se två af sina planer förverkligade — Erik var konung och stormännens makt var bruten. Men hon hade en tredje plan, hvilken hon förberedde med samma klokhet, hofsamhet och kraft som de två andra. Afven denna var före på Nyköpings möte, men liksom hon tidigare hade forberedt de beslut som af detta fattades,* så förekom här allenast en förberedelse till den tredje planens förverkligande. Ett stadgande i mötets beslut lyder så: »Likaledes skola vi så många af riket i Sverige med full makt, när vår herre konung Erik eller drottniug Margareta oss tillsäger och på hvad ställe han eller hon vill, möta rikets män af Danmark och Norge och komma öfverens med dem, å konung Eriks och allt Sveriges rikes vägnar, efter vår herres och frus råd och vilja, efter det vi alla af dessa tre riken hafva en herre och konung, förenämde vår herre konung Erik, och vilja och skola vi då komma öfverens, göra dem en sådan förvaring och mottaga en sådan af dem, att både förenämde vår herre och fru och vi alla af dessa tre riken äro förvarade om alla stycken, efter förenämde vår herres och frus råd och vilja, och skola vi det då så bevara af alla dessa tre riken, att intet af dem skall någon tid örliga eller prånga på det andra.»
Det är planen att åstadkomma en union, drottning Margaretas plan, som uttalar sig i denna paragraf, med dess tunga språk och invecklade satser.
Det tillämnade mötet af de tre rikenas råd hölls i juni månad 1397. Söndagen den 17 juni kröntes Erik till de tre rikenas konung i Kalmar stads kyrka, d. v. s. i den kyrka som fordom fans i den nu s. k. gamla staden. Sannolikt voro festligheterna stora, men vi känna om dem intet mera, än att icke mindre än 133 personer mottogo riddarslaget. De till kröningen församlade stannade länge qvar. Den 13 juli utfärdade 67 riksråd ett intyg, att Erik var krönt till konung öfver Danmark, Sverige och Norge, hvadan de lofvade honom all undersåtlig lydnad, hvarjemte de bådo Gud löna deras kära fru drottning Margareta allt godt för det hon varit dem så nära ocli umgåtts med dem i de tre rikena och så förestått dessa, att alla, som i dem bygga och bo, henne intet skylla; »Gud gifve henne himmelrike».
Antalet kröningsgäster minskades än mera, men de som stannade qvar voro syselsatta med vigtiga angelägenheter. Det gälde intet mindre än att
Källa: Project Runeberg ·
