Sveriges medeltid, senare skedet, från år 1350 till år 1521

tre sjöblad i vapnet); i deras följe befunno sig Otte von Peccatel och Sven 8ture, sedan vitaliebrödernes tid väl bekanta med Gotland. Några fästen uppfördes på landsbygden, som sannolikt gaf sig utan synnerligt motståndr och den 25 januari 1404 börjades belägringen af Visby, hvars preussiska besättning icke var synnerligen stor. Efter en månad kunde en stormning företagas, hvilken dock slogs tillbaka, hvarefter belägringen upphäfdes. Man kan häraf inse, huru vanmäktiga medeltidens belägringar voro mot nutidens. Visby stadsmurar äro bygda på bara marken, vare sig denna består af klippa eller jord, utan några grundvalar, så att en stark artillerisalva skulle nästan blott genom lufttrycket kunna fålla sträckor af murarna.

I mars 1404 kom den preussiska hären öfver till ön, anförd af högmästarens broder Ulrik von Jungingen. Den landsteg vid Slite och började genast belägringen af fästet, som drottning Margaretas folk hade uppfört derstädes. Besättningen - var allenast 150 man stark, men den tillbakaslog tre stormningar, som kostade tienderne 700 man. Preus-same afbidade nu förstärkning, efter hvars ankomst deras styrka uppgick till femton eller sexton tusen man — en stor styrka för denna tid, dertill försedd med blidor och kanoner. En vecka varade beskjutningen. Den svensk-ilanska besättningen insåg omsider, att fästet ej kunde på längden försvaras, och afslöt ett stillestånd på några veckor, tor att fa tid att meddela sig med drottningen och höra hennes vilja, men måste deqemte förbinda sig att genast nppgifva fastet, som inom några dagar skulle nedbrännas med alla bössor och blidor och alla armborst utan strängar.

Den boskap, som man under förväntan af en belägring hade samlat, skulle återställas till egarne. Vilkoren voro hårda, men skilnaden i styrka var så stor, att man icke kan för kapitulationen yttra ett tadlande ord mot besättningen, till hvilken hörde, bland andra, svenska riddarne Algot Magnusson (tre sjöblad), som hade befälet, Magnus Sture, som i vapnet förde ett gumshufvud, och Knut Uddsson (af vinstorpaslägten, fig. 125) samt de svenska väpnarne Sven Sture, Sven Pik och Konrad Nipertz. Från drottningen kom intet svar, och hennes afsigt att sända förstärkningar gjordes om intet genom den preussiska flottan. Likväl fortsattes kriget, till dess ett stillestånd den 1 juli afslöts för längre tid, hvilket inom kort stadfästes af drottningen och konung Erik. Frågan om Gotland skulle afgöras på underhandlingarnas väg. I november U05 förmåddes konung Albrekt att mot en penningsumma afstå Gotland till konung Erik och hans afkomlingar samt de tre nordiska rikena. När ryktet derom kom till Visby, vände sig stadens inbyggare till högmästaren med förklaring, att de gerna ville stanna under ordens herravälde, men då detta icke kunde låta sig göra, öfverlemnades ön i juni 1407 af Ulrik von Jungingen, hvilken under tiden hade efterträdt sin broder som högmästare. Den fästning, som orden hade börjat uppföra i utkanten af staden, inlöstes af konung Erik med 9 000 nobler och åt gutame lofvades fullkomlig frihet för alla efter-

125. Herr Knut Uddssons sigill (vinstorpa-iittens sköldemärke).