Sida 152
Unionen under Margareta och Erik. 1389—1434
stående borgensmän. Derest städernas sigill fordrades, ville han icke hafva något med underhandlingarna att göra. Behofvet af penningar blef dock allt för trängande. I maj 1399 qvitterade konung Albrekt de tio tusen nob-lerna och åtog sig de redan nämda förpligtelserna, hvarjemte han skulle ersätta allt hvad orden utgifvit för fästningsarbeten och dylikt på ön, och skulle konungen jemte hans brorson hertig Johan, hvilka gemensamt utfärdade förbiu-delser, med härsmakt ’'jelpa orden mot alla dem, som ville från denna taga ön.
Det sista stadgandet kan icke gerna vara riktadt mot någon annan än drottning Margareta, som hade allt skäl att vara missnöjd och ej heller dröjde med att visa det. Redan föregående året var fred öfverenskommen mellan orden och de tre nordiska rikena, men när fördragshandlingarna i juni 1399 voro färdiga till utvexling, blef denna icke verkstäld; urkunden, som utfärdades å de nordiska rikenas sida, ligger ännu i dag i danska geheimearkivet, ordens exemplar ligger i arkivet i Königsberg. Om hösten fordrade drottning Margareta, att ön skulle till henne utlemnas. Högmästaren svarade undvikande. Han erkände väl drottningens rätt till ön, men ville före dennas öfverlemnande hafva fått af konung Albrekt de summor, som denne hade åtagit sig att betalå; Albrekt deremot gjorde allt hvad han kunde för att draga ut på tiden och klagade öfver, att man ville beröfva honom hans arf. Äfven hansestädernas hjelp påkallades vid underhandlingarna, utan att detta likväl ledde till frågans lösning.
Det var midt under dessa forhandlingar som helt plötsligt den falske konung Olaf uppträdde i Preussen, sägande berättelsen om sin död vara uppdiktad och styrkande sin uppgift genom att anföra en mängd detaljer af drottning Margaretas enskilda lif, hvilka ingen, som icke tillhört hennes närmaste omgifning, gerna kunde känna. Norska sjöfarande förklarade sig igenkänna sin konung, och bedragaren begaf sig till Danzig, hvarest han höll hof och sände till fru Margareta en härold med uppmaning att hon skulle till honom öfverlemna rikena. Drottniugen, som just då skulle skicka ett ombud till Preussen, sände danske riddaren Folmar Jakobssen, i hvars annar konung Olaf hade aflidit, och afsände dessutom till orden en utförlig redogörelse för omständigheterna vid konungens död, huru hans lik balsamerades och huru det med obetäckt ansigte var utstäldt till allmänt beskådande, samt anhöll, att pretendenten skulle till henne utlemnas. Detta skedde äfven. Han bevisades vara en bedragare, hvilken genom modern, som varit i drottningens tjenst, hade fått så god reda på hennes förhållanden, och blef i slutet af september 1402 lefvande bränd utanför Falsterbo.
Underhandlingar beramades, uppskof begärdes af orden och beviljades, en hansedag hölls i Kalmar i augusti 1403 utan att kunna bringa saken till slut. Drottningen förklarade då, att om saken icke hade blifvit afgjord på fredlig väg före den 11 november, skulle hon begynna fiendtligheter.
Några dagar efter den 11 kom den svensk-danska hären till Gotland, anförd af höfvidsmannen på Kalmar hus herr Abraham Brodersson, hvilken dock temligen snart vände åter, och herr Algot Magnusson (af stureätten med
Källa: Project Runeberg ·
