Sveriges medeltid, senare skedet, från år 1350 till år 1521

för sin hyllning valt ingen mindre än Yår fru. Detta drag står icke ensamt. Vi kunna vara förvissade, att mariabilden i Rigas katedral, derest denna icke egde en mycket hög ålder, var en vek gestalt med ett fagert anlete, vid hvars framställande konstnären alls icke följde ett jordiskt mönster, utan i hvilket han sökte ingjuta all en drömd idealisk sköuhets behag. Herr Israel förefaller som en bland de sista ättlingarne af den gamla ridderliga skolan, under det hans fränder och ståndsbröder, som under den närmast följande tiden togo Sveriges öden om hand, hade vida mera praktiska syften. De kunde derigenom uträtta mera, men allt för lätt fingo deras sträfvanden en utpräglad karakter af sjelfviskhet.

Herr Israel efterlemnade barn. Hans son, väpnaren Peter Israelsson, står märkligt nog under striderna om Sveriges" krona på konung Magni och konung Håkans sida, under det hans begge svågrar, herr Karl Ulfeson till Tofta (af sparreätten), till hvilken vi i det följande återkomma, och herr Anund Jonsson, som i sitt vapen förde ett lejonansigte, voro anhängare af konung Albrekt K

När konung Magnus återvände från Finland våren 1351, hade den svenska kyrkan förlorat sin främste målsman. Erkebiskop herr Hemming Nilsson hade den 15 maj aflidit på erkebiskopsgården Arnö; hans lik hade förts från den väna mälarön och blifvit med ötlig högtidlighet nedsatt i en graf i Up3ala domkyrkas högkor.

Om vi jemföra sigillen, som begagnades af den borgerlige stormannen herr Israel (fig. 7) och af den kyrklige, erkebiskop Hemming (fig. 8), är skilnaden i lyx verkligen ganska stor. Det må medgifvas, att den ansedde uplandslagmannens sigill är ovanligt enkelt, men af hans ståndsbröder var det ingen som i detta hänseende kunde mäta sig med kyrkans store, liksom desse, näst konungen, egde den största makten i samhället, emedan de visste att beherska själarna och förstodo att stundom med löften om eviga belöningar eller hotet om straff utan ända vinna helt timliga syften och i sammanhang dermed, i medvetande af sin maktställning och af klokt begär att göra intryck på den alltid skådelystna mängden, utvecklade en storartad lyx. På den vördige fadern herr Hemmings sigill se vi honom sjelf sittande å en stol, hvars öfre sidostycken afslutas med lejonhufvud. Öfver honom lyfter sig i smärta kolonner en rikt utsirad gotisk baldakin och väggen prydes med en tapet med brokigt mönster. Det hela är en afbild af erkebiskopens stol (cathedra), som hade sin plats invid högaltaret i domkyrkan, och i hvilken han satt under gudstjensten och när tvistande parter trädde inför honom för att få dom i andliga mål. I ena handen håller han biskopsstafven, kring skuldrorna och framför honom hänger det bandformiga, korstecknade palliet, hvilket, innan det af påfven sändes honom, hvilat på aposteln Petri graf. I kraft af förbindelsen med den allmänneliga kyrkan och med hennes målsman, den helige fadern, som var den helige Petri efterträdare, hvilket sär-

1 Jfr stillest&ndsfördragct vid Edsviken af den 15 april 1371 (i riksarkivet).