Sida 15
Folkungatidens slut. 1350—1389
skildt palliet antyder, kan erkebiskopen lyfta sin högra hand välsignande öfver det folk, hvars herde han var.
Herr Hemming var tydligen en ganska framstående man. Vi träffa honom forst som kanik i Vesterås; hans härkomst är icke känd, men han synes varit bördig från Vestmanland, inom hvilket landskap han egde jord som synes varit ärfd, liksom han egde ett par bodar på torget i Vesterås. För första gången namnes han i en till vår tid bevarad handling från 1320. Tre år derefter begifver han sig till Paris, antagligen för att fortsätta sina studier, men han hade under utresan ett betydligt obehag. Koggen, i hvilken han inskeppat sig, hade icke hunnit längre än till Marstrands hamn, när han blef cfverfallen, tagen och plundrad af herr Knut Porse och dennes tjenare; skeppet blef, såsom herr Knut sjelf skrifver, »af honom och hans tjenare, ty värr, uppehållet». Herr Hemming torde hafva stannat temligen länge i utlandet, ty vi återfinna honom icke i svenska handlingar förr än år 1334, då han är domprost i Vesterås. När erkebiskopsstoleu år 1341 blef ledig i Upsala, kallades herr Hemming genom alla afgifna röster till den högsta värdigheten i den svenska kyrkan, såsom »en genom lärdom och goda seder utmärkt man, hvilken så väl i det andliga som verldsliga hade mycken erfarenhet». När upsalakapitlets ombud infunno sig i Vesterås, ville väl herr Hemming, drifven af blygsamhet, undandraga sig det maktpåliggande embetet, men lät sig dock öfyertalas. Det dröjde något med stadfasteisen af valet. Påfve Benedictus XII hade, så fort han fått underrättelse om erke-biskopsstolens ledighet, beslutit att sjelf bortgifva honom, men när det oak-tadt valet skett och herr Hemming rest ut till Avignon, ansåg Clemens VI, som under tiden blifvit påfve, sig ej vara bunden af företrädarens afsigt, utan stadfäste valet den 15 november 1342.
Allt antyder, att herr Hemming väl fylde sin plats, att hau nitälskade för kyrkans utveckling, för missionsverkets utförande i Norden och för kyrko-bygnademas uppförande, att han sökte upprätthålla den makt och det anse-' ende som tillkommo erkebiskopen, och att han gjorde detta med så mycken klokhet och hofsamhet, att han vann sina underlydandes tillgifvenhet och de stores aktning. När han finner sin rätt kränkas af konungens fogdar och länsmän, klagar han och konungen gör hans sak till sin. När erkebiskopen i Nidaros besvärade sig öfver att svenska prester hindrade dem som ville att erlägga den urgamla olafsskatten till kyrkan i Nidaros (Trondhjem), der den helige konung Olafs kropp hvilade, och i stället nödgade dem att sända sina gafvor till Upsala kyrka, gaf herr Hemming ett utredande och på samma gång tillrättavisande svar. I Sverige, heter det deri, finnes ingen hvarken prest eller lekman som hindrar någon att med sin offergåfva vända sig hvart han vill, men ingalunda är man skyldig att hembära sin gåfva just dit, der det helgon man vill hedra har sin hvilostad. Eller skulle den, som ville skänka en penning till den helige Jakobs heder, nödvändigt begifva sig dermed till hans graf i Compostella? Nej, den hulda modern kyrkan upphöjer på hvarje rum alla de helgon som vistas i himlarnas riken med ljudande lof och en-
Källa: Project Runeberg ·
