Sida 215
Motstånd mot unionen. 1434—1470
Engelbrekt Engelbrektsson torde hafva varit ättling af en sådan tysk familj, af hvilken dock åtminstone tre ättled före honom* 1 hade varit bosatta i Sverige. Yi kunna derför med all rätt kalla honom för en svensk man genom sin börd; att han till sinnelaget var svensk, visa mer än tillräckligt hans gerningar. Han var, berätta nästan samtida krönikor, helt liten till växten, men stor till sinnet, tapper och talför. Redan fadern hade adligt vapenmärke, ehuru ett annat än det sonen förde (fig. 167). Engelbrekt hade fatt sin uppfostran i de stores gårdar, d. v. s. han hade genomgått den skola i ridderliga idrotter som var öflig för dem som ville utmärka sig i det borgerliga lifvet. Han var också, när befrielsekriget under hans ledning utbröt, väpnare.
Yi hafva sett, huru han åtog sig att hos konungen föra de djupt tryckta dalkarlames talan och med hvilken framgång detta skedde. När dalamännen omsider uppgifvit hoppet att på fredlig väg drifva igenom sina anspråk på en landsfaderlig styrelse, beslöto de att skaffa sig rätt med vapen i hand och tågade med Engelbrekt som höfding, icke genast ned mot *Vesterås, der de hittills hade blifvit tillbakavisade med fagra löften, utan mot det ställe, der på närmaste håll fortryck hotade dem, till Borganäs fäste vid Dalelfven, i sydvest från Falun. Midsommarsdagen brändes fästet, som sedan dess legat i grus. Derifrån drogo de söder ut, längs någon af de vägar, som ledde genom bergslagen, och ryckte fram 167. Engelbrekts mot Köpings hus, hvilket den tiden tillhörde höfdingen på vapen* Stegeborg, italienaren Giovanni Franco eller som han af svenskarne kallades Johan Valen, om hvilken vi redan (s. 169) talat. Han af bidade icke anfallet, utan begaf sig till sitt andra fäste. Köpings hus stormades och nedbrändes. Nu var tärningen kastad och befrielsekriget i full gång. Med den rätt, som ett hugstort sinne och dalamännens förtroende gåfvo honom, uppträdde Engelbrekt som en makthafvande höfding. Han sände bud till vestmanländingarne, att de skulle möta honom vid Vesterås, men det var icke allenast bönderne han ville hafva på sin och fosterlandets sida utan äfven de store: han lät, enligt rimkrönikan, de friborne veta, att derest de icke ville möta honom, skulle de frukta for lif och gods. Grefve Hans af Ebersteins fogde på Vesterås hus gick Engelbrekt till mötes med ödmjuka later och lofvade att följande dag åt honom öfverlemna fästet. Sedan fogden dragit sig tillbaka, fick Engelbrekt i sitt läger helsa flere högättade män, hvilka förklarade sig villiga att med honom
--------hjelpa riket af nöd
eller alla blifva slagna död\
Åt en af dem, riksrådet och uplandslagmannen herr Nils Gustafsson2,
1 Hans fader Engelbrekt, hans farfader Engleka och hans farfarsfar Engelbrekt voro bosatta
i Sverige. Det är mycket möjligt, att ätten ruknade flere tidigare led inom Sverige, men de nämnas icie i urkunderna.
a Han förde i vapnet en båt mellan två stjernor. *
Källa: Project Runeberg ·
