Sveriges medeltid, senare skedet, från år 1350 till år 1521

den ej växer till det omätliga.» Underrättelserna från Sverige måtte dock hafva blifvit allt mera hotande, hvadan de två biskoparne vände hem igen och deltogo i ett rådsmöte som vid midten af augusti månad hölls i Vadstena. Detta fick dock en annan utgång än hvad herrarne hade beräknat. Engelbrekt hade nämligen, sedan han lemnat Stockholm, skyndat till Örebro och sedan till Nyköping, der Albrekt Styke var höfding, och skulle båda slotten uppgifvas, så framt icke konung Erik inom sex veckor hade skickat undsättning. Från Nyköping hade Engelbrekt gått till Ringstadaholm, hvars höf-vidsman Henrik Styke, förlitande sig på fästets skyddade läge på en holme i Motala ström, hade vägrat att gifva sig. Engelbrekt svor att inom en vecka hafva fästet i sitt våld och vid håret draga ut Henrik och lät genast bygga en flottbro och på denna uppföra en s. k. barfrid, ett torn fem våningar högt, men i stället för att fullfölja belägringen, afslöt lian ett fem dagars stillestånd och skyndade ned till Vadstena för att inverka på riksrådens beslut. Dit kommen sammankallade han riksråden, och när de infunnit sig, uppmanade han dem att hålla med riket, hvars frihet han nu ville återvinna. När de härpå svarat nej och äfven vägrat att sända konungen ett uppsägelse-bref, fattade han biskop Knut i Linköping i kragen för att draga honom ut till den väntande allmogen och hotade på samma sätt biskopame af Skara och Strengnäs. Skrämda lofvade herrarne att göra allt hvad Engelbrekt ville, och de uppsatte den 16 augusti en skrifvelse, i hvilken de uppsade konungen tro och lydnad, men ordalagen visa allt för väl, att de gjorde det af tvång och icke af öfvertygelse. »Engelbrekt, heter det i brefvet till konung Erik, kom oförvarandes öfver oss alla med stor makt och grep och tvingade oss med väljande hand, att vi skulle hålla med honom och allmogen och värja vårt rikes land och rätt för alla oskäliga skatter, tunga och margfaldig orätt, som I och flere på edra vägnar hafva långligen gjort, så framt vi ej ville mista lif, gods och ära. Derför samtycka vi nu med* all Sveriges allmoge och äro storligen med eder orätt nödda att uppsäga eder tjenst, råd och troskap, som vi hafva lofvat, svurit och tillsagt eder, så att I ej kunnen hädanefter hoppas af oss i någon måtta tjenst, råd eller manskap, efter det I ej hafveu hållit oss de eder och den tro, som I med uppräckt hand hafven fullkomligen lofvat och svurit vid helgedomarna (relikerna) och den kristna tron.» De tillägga, att de med stor nöd och mycken bön hade af Engelbrekt utverkat, att denna deras uppsägelse icke skulle gälla förr än efter fjorton dagars förlopp, d. v. s. från och med den 30 augusti. Brefvet är underskrifvet af de tre biskopame och sexton verldsliga rådsherrar, bland hvilka vi må särskildt.nämna riddarae Magnus Birgersson (båt), Nils Erengislesson (natt och dag på längden), lagman i Södermanland, Gustaf Algotsson (Sture, tre sjöblad) och Bo Stensson, väp-narne Karl Ormsson till Bjurum (gumshufvud), Birger Trolle, Jöns Bengtsson (oxenstjema) och Filip Bonde.

Engelbrekt fortsatte omedelbart derefter sitt härtåg. Ringstadaholm gaf sig och anförtroddes åt herr Nils Erengislesson, Stegeborg, som uppgafe utan strid af herr Giovanni Franco, lemnades åt biskop Knut. De i Söder-