Sida 217
Motstånd mot unionen. 1434—1470
Manad af dessa framgångar var Engelbrekt ej sen att fortsätta befrielseverket. Han ryckte fram mot Stockholm, der han lägrade sig strax invid Norrbro, och bad om ett samtal med konung Eriks fogde på slottet, tysken Hans Kröpelin (fig. 168), hvilken rimkrönikan gifver följande vackra vitsord:
De bönder månde honom tacka, med orätt lät han dera ej beskatta,
'han gjorde dem nåde hvar han må, de andra fogdar gjorde ej så, ehvar han hörde någon träta, gerna skilde han dem med rätta.
Det löne honom Gud, som väl förmår!
På Engelbrekts uppmaning att öfverlemna fästet svarade Hans, att af konung Erik hade han fått det och åt ingen annan kunde han lemna det. Som Engelbrekt icke såg sig vuxen att nu företaga en belägring som lofvade en god utgång, afslöt han med Hans Kröpelin ett stillestånd intill den 11 nästkommande november, under hvilket hvardera skulle lemna den andre i fred. Något derefter (den 1 augusti) skrifver en person från Stockholm till rådet i Danzig: »Här är en man som heter Engelbrekt Engel-brektsson, en svensk född i Dalarna, hvarest man får koppar och osmundsjern. Han har samlat till sig fyrtio eller femtio tusen menniskor och får väl mera när han vill. Han har här i Sveriges rike uppbränt och vunnit många slott och byar och kom till sist till Stockholm.
Dalkarlames begäran och mening är att hafva en konung i Sverige, de vilja drifva konungen af Danmark ur de tre rikena och sjelfva vara herrar, och detta på 168< Hans Kröpe]in8 sigill, det att det skall åter varda i Sverige, som det fordom
var i konung Eriks dagar, som nu kallas helig och som man här mycket ärar; i hans tid funnos inga tullar, inga skatter eller pålagor.»
Detta var dock icke den första underrättelsen om dalkarlarnes resning som från Sverige gick till utlandet. Till konung Erik i Danmark gingo naturligtvis tidigt bud om den fara som hotade hans välde i Sverige, men buden synas icke hafva väckt synnerligen stora farhågor. Biskoparne Tomas i Strengnäs och Sigge i Skara, som deltogo i fredsunderhandlingarna med holsteiname och hansestäderna, skrefvo den 20 juli 1434 till de hemmavarande biskoparne, att de skulle den 1 augusti sammanträda i Vadstena för öfver-läggningar, der dock de två brefskrifvarne icke kunde infinna sig, emedan konungen, så snart de ofvannämda förhandlingarna voro afslutade, ämnade hålla ett allmänt rådsmöte i Kjöbenhavn. I brefvet omtalas vidare temligeu vidlyftigt husiternes angelägenheter, men om resningen i Sverige säges allenast: »Då nu redan annorstädes i ve riden det onda begynner qväfvas, har den blinda menigheten i vårt rike upptändt en ondskans och sjelfförstörelsens eld, hvadan Gud, som sändt till jorden kärlekens eld, ingjute i eder och i andra fridens vänner sin heliga nåd till att utsläcka denna farliga eld, att
Källa: Project Runeberg ·
