Sida 220
Motstånd mot unionen. 1434—1470
behålla fästet och af den fogde, som Engelbrekt tillsatte öfver landsbygden, mottaga hälften af de från länet inflytande skatterna. Utanför Falkenberg förenade sig Engelbrekts och Bermans härar, och för dem öppnade Halmstad sina portar. De ryckte vidare, men stannade, när de vid Lagaån mötte en skånsk här, med hvilken Engelbrekt afslöt ett stillestånd för obestämd tid. Efter fullbordadt befrielseverk återvände han nu till Stockholm.
Mali må med skäl häpna öfver den raskhet, med hvilken allt blifvit utfördt. Inom loppet af ungefär tre månader hade nästan hela landet blifvit befriadt från utländska fogdar och de flesta af borgarna voro nedbrända — så hade allmogen och dennas hjelpare inlagt sin gensaga mot de senaste regenternes försök att, med förbigående eller upphäfvande af den urgamla författningen, lägga all förvaltningen i händerna på fogdar. Vi hafva sett, att, oaktadt riksrådets tvetydiga hållning i Vadstena den 16 augusti, flere riksråd hade slutit sig till Engelbrekt. Ett betydligt omslag hade ock inträffat i de stores åsigter.
Konung Erik hade för de danska och norska riksråden framlagt det svenska rådets uppsägelsebref, och å hans vägnar skrefvo de norska råden till de svenska (den 27 augusti 1434), varnande dem för deras farliga tilltag. Hade konungen icke gjort allt som vederborde, så skulle man tänka på de mångfaldiga ärenden som kräfde hans uppmärksamhet, och det härledde sig ingalunda af någon ovilja å hans sida. Vidare syntes det dem underligt, att det svenska rådet helt hastigt hade sändt en uppsägelse utan att tillforne, så vidt man visste, hafva till honom framstält sina klagomål. »Vi mena, heter det, att påminnelse bör gå före hämden, och att konungen är den som alltid gör väl mot eder och hvem han det bör göra.»
Man dröjde på den svenska sidan, innan man svarade på dessa föreställningar, men svaret, afgifvet den 12 september 1434, visar bättre än allt annat, huru Engelbrekts ande hade förmått göra sig gällande i landet. Rådets följande hållning visar väl, att icke alla dess medlemmar voro af själ och hjerta vänner af befrielseverket, men några hade dock afgjordt trädt på det fosterländska partiets sida, främst af dem biskop Tomas. Den nämda dagen hölls ett möte i Stockholm; svaret till det norska rådet är utfärdadt af »riksens råd af Sverige, biskopar, prelater, riddare och svenner och alla rikets meniga inbyggare». De tillbakavisa beskyllningen, att de skulle hafva försummat att göra föreställningar; de hade tvärt om ofta förmanat, bedt och rådt konungen att hålla Sveriges rike vid dess skrifna rätt och privilegier, men det hade intet hulpit, utan hade konungen sjelf och genom sina fogdar utöfvat ytterligare förtryck, och de fattige som klagade inför honom hade han med egna händer slagit och illa haudterat. Vidare upptages nu den vink som var gifven i anledning af tvisten rörande erkebiskop Olofs val (jfr s. 188): skrifvelsen innehåller en redogörelse för de eder som konungen hade svurit, när han hyllades vid Mora stenar (jfr s. 7), och för det sätt, på hvilket han hade hållit dem. Anklagelsepunkterna voro följande:
1. Han hade svurit att älska Gud och kyrkan, henne styrka o. s. v.—
Källa: Project Runeberg ·
