Sveriges medeltid, senare skedet, från år 1350 till år 1521

I stället hade han förderfvat kyrkan och kristendomen genom att insätta »drafvelsmän» till biskopar, och hade han åt dem lemnat andlig biskopsmakt som en påfve, hvilket stöter på kätteri; han hade fördrifvit rätt valda och af påfven stadfästa biskopar, icke aktat Gud eller kyrkans bann, ej påfve eller kyrkomöte; deras sändebud hade han kastat i fångtornet o. s. v.

2. Han hade svurit att älska och vårda rättvisan, att nedtrycka all oratt i sitt rike o. s. v. — I stället hade han älskat, framdragit och upphöjt dem som kunde mest göra orätt och han ville icke ställa dem. till rätta, när man öfverklagade deras åtgärder. Särskildt hade hans fogdar och embetsmän bränt, dräpt, upphängt i rök och utplundrat de menlöse.

3. Han hade svurit att vara sitt rike trofast och huld o. s. v. — I stället hade han velat bringa träldom öfver riket, i det han, ehuru vald konung, velat svikligt öfverlåta det åt hertig Bogislav af Pommern eller någon annan af dem som föra gripen1 i skölden, hvarigenom han betagit riket dess rätt att välja konung. Ridderskapet hade han, mot rikets rätt, utarmat genom onyttigt utländskt örlig; han hade icke ersatt den skada det lidit, icke betalat lösen för dem som blifvit krigsfångar. Städerna hade han utarmat med oskäliga tullar, obeskedliga förbud o. s. v., hvaijemte han tillstadt danskarne att plundra dem. Allmogen hade han utarmat med skatter och behandlat bönderne, som vore de köpta trälar. All rikets ingäld, privilegier och statshandlingar hade han fört ur landet.

4. Han hade svurit att styra sitt rike med inländska män och ej med utländska o. s. v. — I stället hade han lemnat det mesta och bästa af landet och slotten åt utländingar, ehuru han icke kan bevisa, att de svenske varit honom otrogna eller olydiga.

För alla dessa oförrätter och andra flere, för hans ovillighet att rätta sig efter de föreställningar, som blifvit honom gjorda, återstod nu intet annat än att uppsäga honom tro och huldhet, »och mena vi, heter det, visserligen och för sant, att vi ej längre äro pligtiga att hålla honom tro och lydnad, efter det han har brutit med oss och icke vi med honom, efter det han icke hållit den tro och huldhet som han tillsvurit oss». Han betraktas nu som rikets fiende och ville svenskarne derfor alla dera som med honom örliga idel vänskap, ära och dygd. Alla som ville handla på Sverige skulle fritagas från all oskälig tunga. Skrifvelsen är undertecknad af biskoparne Knut och Tomas, af riddame Nils Gustafsson, Gotskalk Bengtsson (ulf), Nils Erengislesson och Bengt Stensson (natt och dag), af väpnarne Karl Ormsson (gumshufvud), Nils Jönsson, Karl Gädda, Mattis Ödgislesson (lilja) och Johan Karlsson (färla). Enahanda skrifvelser utfärdades till den preussiska ordens högmästare, till hansestäderna m. fl.

1 Pommerns rapen.