Sida 229
Motstånd mot unionen. 1434—1470
en manstark trupp, fogden på, Elfsborg tvang han till stillestånd oeh fråntog honom all befattning med det under slottet liggande länet.
Från Elfsborg begaf han sig till Axevall, under hvars belägring han sjuknade. Efter att under mindre än fyra månader hafva uträttat allt detta, kunde han hafva rätt att unna sig någon ro och red till Örebro, hvars hus och län han sjelf innehade for lifstiden. Han hade knapt hunnit dit, förr än ett bud anlände från det i Stockholm församlade riksrådet som önskade, att Engelbrekt skulle komma för att deltaga i förhandlingarna. Utan att rygga tillbaka for sin ohelsa, gjorde han sig i ordning till affärd. Innan han kom att resa, infann sig herr Bengt Stensson (natt och dag) från Göksholm for att med honom af handla en dem emellan varande tvist *. De kommo öfver-ens att hänskjuta den till riksrådets afgörande och lofvade hvarandra frid och säkerhet under tiden, Engelbrekt for sig, herr Bengt för sig och sonen Måns. Engelbrekt bjöd honom sedan att gästa hos sig på Örebro hus.
Sjuk, så att han icke längre kunde stiga sjelf på och af hästen, red Engelbrekt från Örebro ned till Hjelmaren och steg i en båt för att fortsätta färden. Hans väg gick forbi Göksholm och han lät lägga till vid en holme (lig. 174) i närheten, der han sökte värma sig vid en i hast upptänd eld. Om en liten stund kom en båt roende från Göksholm. När Engelbrekt såg den, sade han: »Nu mån I alla se, att herr Bengt vill visa mig den vänskapen att bjuda mig hem till sig, men jag gitter det ej för min sjukdoms skull.» Han sände dock ned till stranden för att visa Måns Bengtsson, som satt i båten, hvar han beqvämast kunde lägga till. Denne sprang i land och rusar upp mot Engelbrekt, som, stödd på sina kryckor, stod färdig att mottaga honom, och tillropar honom: »Får jag ännu frid i Sverige?» Engelbrekt svarade, matt af sjukdomen: »Din fader har tillsagt mig lejd, jag hoppas, att han för dig omtalat den frid han lofvat mig.» Måns Bengtsson lyfte då en yxa som han hade i sina händer, Engelbrekt sökte med kryckan afvärja hugget, som skar af tre fingrar, och när han vände sig för att fly, gaf Måns honom tvenne hugg bakifrån. För det andra segnade han ned mot en sten och dog. Den liflösa kroppen genomsköts med pilar af mördarens följe. Rimkrönikans författare utbrister:
Engelbrekt hade ofta för riket lifvet vågat, jungfru Maria, med din helga bön, for hans bästa och andra flera, nu hjelp hans själ till himmelrikets lon,
han fick det dock ej njuta dess mera. alla Guds helgon i himmelrik
Herre Gud, som i himmelrike bor, bedjen for honom evinnelig.
late honom njuta, att han var Sverige tro (trogen),
På den sena våraftonen — det var den 27 april — fördes Engelbrekts maka och svenner till Göksholm, utan att herr Bengt Stensson gjorde någon invändning. Måns skyndade med en af den mördades svenner till Örebro, för att med hans hjelp fa borgen i sitt våld, hvilket dock ej lyckades, tack vare
1 Herr Bengt Stensson hade som höfding på Telge hus låtit uppbringa ett lubskt handelsfartyg, ehuru det svenska rådet hade tillförsäkrat hansestäderun fred och trygghet. Erik Puke belägrade då, å Engelbrekts vagnar, Telge hus, som uppbrändes. Iläraf vållades oenigheten mellan herr Bengt och Engelbrekt.
Källa: Project Runeberg ·
