Sveriges medeltid, senare skedet, från år 1350 till år 1521

efter sin hemkomst sökt arbeta för fredens upprätthållande, sände nu sitt folk beväpnadt att ställa sig till marskens förfogande. Fåfängt sökte danskarne under utfall antända staden, i hvars underbara bevarande svenskarne sågo ett bevis för den ynnest, med hvilken jungfru Maria omfattade deras sak.

Hade nu således uppsägelsen åter trädt i kraft och var man således utan konung, var det icke längre bevändt med att hafva en marsk och en drot-sete; det var nödigt att å nyo välja en rikshöfvidsman. Engelbrekt, som hade böljat belägra Nyköpings hus, vände åter till Stockholm för att deltaga i valförsamlingen, som hölls i svartbrödraklostret (i närheten af det nuvarande Jemtorget). Man utsåg tretio valmän, af hvilka tjugufem gåfvo sina röster åt marsken Earl Knutsson, allenast tre röstade på Engelbrekt och två på Erik Puke, Enheten i befrielseverket var redan bruten, de stora ätterna ville icke längre lemna makten i händerna på Engelbrekt, som i jemförelse med dem var en uppkomling och som hade sitt förnämsta stöd i allmogen. Denna stod ock nu på Engelbrekts och Pukes sida, när de, förbittrade öfver valets utgång, fordrade, att en af dem skulle utses till höfvidsman, och hade allmogen så mycket att säga mot ridderskapet och de andlige som höllo med marsken, att man som en förmedling lade i Engelbrekts händer en makt som var jemlik marskens; under det denne fortsatte belägringen af Stockholms slott, skulle Engelbrekt på nytt tåga genom landet för att utdrifva, alla »oskäliga» fogdar. An en gång erbjöd sig Hans Kröpelin att medla med konungen. Man antog hans tillbud: ville konungen låta dem njuta lag och rätt, voro de ännu benägna att erkänna honom som sin herre.

Engelbrekts tåg genom landet var hastigt och segerrikt. Han sammankallade södermanländingarne att belägra Nyköpings fäste, hvars besättning försvarade sig med mannamod. Östgötarne, som han hade stämt sig till möte i Söderköping, sände han att under befäl af väpnaren Erengisle Nilsson belägra Stegeborg; Bo Knutsson bröt, på hans befallning, upp med tjustborne for att taga Stäkeholm. Borgame i Kalmar förklarade sig vilja hålla med konung Erik, så länge herr Jöns Grim innehade slottet. Engelbrekt lät då besätta skansen vid Kläckeberga och gjorde derifrån staden och huset mycken skada; till anförare för de belägrande satte han Nils Stensson (natt och dag), hvars svenner genast vid krigets utbrott hade med öfverdådig djerfhet satt sig i besittning af Brömsehus; de hade legat på lur med spända armborst utanför fästet, och när de hörde vakten afblåsas och borgporten öppnas, trängde de in genom denna, grepo fogden och jagade ut besättningen. Engelbrekt, som vid denna tid stod i underhandlingar med de missnöjde i Norge och sökte formå hansestädema till ett förbund mot Erik, ryckte vidare ned i Bleking, der Ronneby stad, efter ett fåfängt försök att försvara sig, underkastade sig den segrande fältherren. Skåningame slöto efter ett par sammandrabbningar stillestånd; för tusen gyllen köpte Engelbrekt Laholms fäste, der han till höf-ding satte småländingen Arvid Svan, som sedermera blef lagman i Tiohärad. Halmstad, som snart öfvergaf tanken att hålla sina portar slutna för den svenska hären, fick en stark besättning. Kring Yarbergs fäste förläde han