Sveriges medeltid, senare skedet, från år 1350 till år 1521

staden, som kunde vara en underpant på hans blifvande herravälde öfver hela Sverige. Engelbrekt uppträdde då i församlingen och sade: »Vi vilja ej bida längre, utan vilja alla rida till Stockholm för att spörja danskarne, huru det står med vår dagtingan, for hvilken de hafva gått i borgen. Det är bäst att vi följas allesamman, på det danskarne ej må sätta försåt för oss.» Han uppmanade marsken att följa med och de bröto upp. När de hunno fram till Stockholm, läto tyskarne i staden stänga portarna och uppdraga vindbryggoma. Marsken, herr Gotskalk Bengtsson (ulf), Engelbrekt och ännu en redo då fram med en hatt fast på ett spjut. Två tyska borgmästare gingo dem till möte, men ville icke svara på deras fordran att få komma in i staden, förr än de hade rådgjort med den danske höfdingen på Stockholms slott. Tvenne gånger kommo de åter ut till de i yrväder och frost bidande svenskarne och vägrade till sist att släppa dem in, »konungen hade icke betalt dem så». Då brast tålamodet för Karl Knutsson, han grep den ene borgmästaren i nacken och lemnade honom som fånge åt en af sina svenner, Engelbrekt grep den andre och svenskarne stormade fram mot porten, utan att fråga efter det regn af stenar och pilar som besättningen i porttornet sände öfver dem. Borgerskapet, som icke vågade allvarsamt stöta sig med den svenska hären af farhåga, att då all tillförsel af landtmannavaror skulle afskäras, skyndade till porten och slog sönder låset. Svenskarne ryckte då in och uppsatte sitt baner på Korntorget (Kornhamn), der Karl Knutsson med högljudd röst ropade: »Alla som vilja hålla med riket må samla sig under det svenska baneret och de skola icke lida någon skada.» Borgarne strömmade dit, marsken och Engelbrekt satte sig i besittning af de öfriga porttornen, och Karl Knutsson tillsporde sedan från rådhusets burspråk1 den på Stortorget församlade menigheten, om den ville hålla med riket och ställa sig på de svenskes sida. Bor-game ropade ja och svuro riksrådet trohet, hvaremot de fingo ett' förmånsbref, hvilket än i dag förvaras, med riksrådens vidhängande sigill, i Stockholms stads rådstuga. De svenska höfdingarne läto säga Hans Kröpelin, som för tillfället vistades i gråbrödraklostret på den nuvarande Riddarholmen, att de ej ville honom något ondt, men att han icke finge vara i staden, utan gjorde bast i att begifva sig till sin landtgård. Till slottshöfdingen sände de för att fråga hvad han menade med sina fiendtliga åtgärder; de kommo icke i någon ovänlig afsigt, utan ville allenast påminna danskarne att förmå konungen hålla sina förbindelser. Då herr Erik det oaktadt fortfor att anfalla staden, samlades de förnämsta svenskarne i Yår frus gillestuga vid Skomakargatan och beslöto sig for att på allvar belägra slottet — och dermed var kriget åter börjadt. Marsken besatte staden mellan den helige Nikolai kyrka och Norrström, borgerskapet bevakade kyrkogården och de der invid liggande slagtar-bodama, Erik Puke förde befälet i öster derom ned till stranden, bröderne Nils Jönsson och Bengt Jönsson (oxenstjerna) besatte Helgeandsholmen. Erke-biskop Olof, som trots all tidigare förföljelse från konung Eriks sida hade

1 Ett utsprång på rådhuset, från hvilket man plägade tala till folket, angefår der börsen ligger nn.

Rådhuset låg den tiden