Sveriges medeltid, senare skedet, från år 1350 till år 1521

Det andra befrielsekriget. 1436.

Riksdag i Arboga, januari 1436. — Engelbrekt oeh marsk Karl Knutsson tåga mot Stockholm. — Slottet belägras. — Karl Knutsson rikshöfvidsman. — Engelbrekt erhåller makt, jemgod med marskens. — Engelbrekts nya segertåg genom landet. — Engelbrekt kallas af rådet till Stockholm. — Han mördas af Måns Bengtsson (natt och dag), april 1436. — Engelbrekts personlighet. — Visan om Engelbrekt.

Engelbrekt, biskop Tomas och uplandslagmannen Nils Gustafsson hade icke beseglat fördraget med konungen, under det den sistnämdes son Erik Puke hade underkastat sig. Den afvaktande ställning de tre sålunda intogo hade i fullaste mått blifvit rättfärdigad genom konungens nyss omtalade beteende. Förbittringen öfver detta var allmän. Som konungen hade svikit, trädde den ofvan omtalade öfverenskommelsen från pingsttiden 1435 i kraft, att man skulle offra lif och gods for Sveriges frihet. Det blef nödvändigt att fatta ett beslut och till den ändan sammankallades en riksdag i Arboga till den 5 januari 1436, hvarest man beslöt att i en skrifvelse till konungen framföra sina klagomål öfver det sätt, på hvilket han hade bortgifvit länen, samt deröfver att han icke lemnat drotseten och marsken några bestämmelser angående deras embetsutöfning, hvarigenom, trots deras utnämning, allt vore bragt tillbaka till det gamla obestämda orediga tillståndet. Brefvet slutade med följande bevekliga uppmaning: »Käre, nådige herre, vi förmana eder än, bedja er ödmjukligen och råda högligen, att I afhjelpen detta och sörjen derför, att alla i Stockholm öfverenskomna artiklar hållas och förbättras före nästkommande 5 februari, och förmana vi eder ännu, för Guds hårda, heliga döds skull och för allt godt som I hafven haft och ännu mågen hafva af Sverige, att I hållen oss de eder, som I hafven svurit, och låten oss njuta vår lag, skrifna rätt, frihet och privilegier. Bevisen eder härutinnan som eder bör. Sker det, då mån I veta for sant, att vi vilja hafva och hålla er för vår rätte och hulde herre och konung, så länge I lefven, men sker det ej, hvilket Gud förbjude, då mån I aldrig af oss vänta manskap eller tjenst efter förenämda 5 februari. Gören nu häri som er och oss allesamman ligger makt uppå och vi eder väl tilltro. Gud allsmäktig ingifve eder det, hvarigenom I och vi och alla edra riken och deras inbyggare kunna blifva evigt beståndande.» I en samtidigt utfärdad skrifvelse till danska rådet visas, att hädanefter vore all dagtingan omöjlig, men äfven om svenskarne nu komme att söka sitt bästa på egen hand, skulle danskarne vara försäkrade om deras fortfarande vänskap.

Man må med fullt fog beundra den tålsamhet och omtänksamhet, med hvilken svenskarne gingo till väga i denna sak; efter de tidigare öfverenskommelserna hade konung Erik genom sitt senaste beteende ohjelpligen förverkat Sveriges krona. Den långmodighet man visade i handling är så mycket mera värd vår aktning, som sinnesstämningen var — och det med skäl — mycket upphetsad. Mångahanda rykten lupo landet omkring, grundade och ogrundade, och alla funno villiga öron och tungor. Så berättades under Arboga riksdag, att konungen ärnade strax efter islossningen infinna sig i Stockholm tillsammans med hertig Bogislav för att öfverlåta åt honom den vigtiga