Sida 225
Motstånd mot unionen. 1434—1470
skiljedomare att afgöras och efter deras utslag stadfäste konungen det mesta af halmstadsfordraget. Frågan till hvilket land Gotland skulle höra bragtes äfven på tal, men lemnades oafgjord; det norska riksrådet skulle i denna sak framdeles falla utslag.
De fattade besluten skulle genast sättas i verket. Rikets slott upp-lätos åt konungen. De två höga riksembetena skulle tillsättas. Rådet ansåg Karl Knutsson, Bo Knutsson (grip) och Nils Stensson (natt och dag) vara de lämpligaste att öfvertaga drotsetevärdigheten och bad konungen dertill utse en af dem. Men konungen svarade, att dessa tre voro mycket för unga, och bad han rådet i stället välja en af de tre som han satte på förslag, herr Kristiern Nilsson (vase), herr Bengt Stensson (natt och dag) och herr Nils Erengislesson. De korade den förstnämde, och utsåg konungen derefter Karl Knutsson till Fogelvik att öfvertaga marskembetet. Båda undanbådo sig de maktpåliggande uppdragen, men läto sig af konungen öfvertalas, hvarefter Karl Knutsson bad honom gifva sig hvad han behöfde för att uppehålla embetet. Konungen svarade honom vredgad:
Jag vill lära dig ett råd,
akta, att du dina fotter ej längre utsträcker
än som skinn fallen räcker.
Den misstämning som denna oefterrättlighet framkallade var ej den sista. Svenskarne klagade öfver, att konungen ej ville hjelpa drotseten och marsken att upprätthålla sina embeten, i det han icke gaf dem några föreskrifter; de knotade, när konungen, utan att fråga efter det nyss slutna fördraget, begynte utdela förläningar utan att spöija det svenska rådet om dess mening. På dettas begäran gjorde de dfhska rådsherrarne, som vistades i Stockholm, konungen föreställningar, men det hjelpte icke. Det svenska rådet vände sig då till honom, men fick till svar:
Eder jaherre vill jag ej vara.
Engelbrekt hafver mig den skada ej gjort, det gjorden I mig och edra fränder.
Sinnesstämningen förbättrades icke, när konungen vid sin afresa i början af november fråntog den af svenskarne med skäl aktade Hans Kröpelin befälet öfver Stockholms hus, för att lemna det åt en dansk riddare herr Erik Nilsson. En annan dansk satte han till herre på Nyköpings hus, och tvärt emot fördraget lemnade han äfven Stegeborg åt en utländing, Johan Fleming,
den argaste skalk honom tjente då, en sjöröfvare månde han vara, röfva och stjäla han aldrig spara', han var ärelös och slagen uppå sin mun, han hade tro ej mer än en hund.
Till fogde på Stäkeholm satte han sin kammarsven Olof Finne, och hvar han for fram genom skärgården, plundrade han böndeme på deras håfvor.
Källa: Project Runeberg ·
