Sveriges medeltid, senare skedet, från år 1350 till år 1521

sina eder; sammanbindelsebrefvet, genom hvilket de tre rikena hade blifvit förenade, skulle stå vid makt och förevisas i original eller i fullgod afskrift vid julimötet i Stockholm; rikets råd skulle sända i hvart län två män att bestämma hvilka utskylder borde utgå tillslotten; Halland skulle genast återställas till Danmark; alla skatter skulle bestämmas af konungen och rådet, så att de voro för allmogen drägliga, utan att derför konungens och kronans rätt kränktes; Engelbrekt skulle få Örebro slott och län, med förbindelse att derför göra konungen trogen tjenst, efter hans död skulle förläningen * utan vidare återgå till kronan; Erik Puke fick som pantlän Rasbo härad i Upland, med rättighet för hans arfvingar att vid hans frånfälle erhålla i utbyte mot länet den penningsumma som pantbrefvet bestämde; i Sverige skulle tillsattas drotsete och marsk. — Alltså skulle Sverige åter erkänna konung Erik, Engel-brekts rikshöfvidsmanskap skulle upphöra och i stället skulle, till upprätthållande af regeringsärendenas gilla gång, de två nyssnämda gamla embetena återupprättas, d. v. s. i stället för det dåvarande tillfälliga skicket skulle ett fortfarande ordnadt skick upprättas. Det svenska rådet, för hvilket detta beslut framlades, i Upsala pingsttiden 1435, förklarade med till ed upplyfta händer, att om konung Erik ville lemna alla slott och län i Sverige åt infödda svenska män, i enlighet med rikets råds tillstyrkande, och om de utländska herrarne miste sina län och om han gåfve dem full säkerhet, att han ville styra i öfver-ensstämmelse med rikets lag, då ville de erkänna honom som sin konung: alla ärenden skulle afgöras med rikets råds råde och efter lagboken, men ville konungen icke göra så, då förbundo de sig allesamman med tro, ed ock ära att med lif och gods värja rikets frihet och lag, och skulle de aldrig derefter vara konung Erik lydiga eller hjelpande, hvarken lönligen eller uppenbart. Samtidigt uppmanade det svenska rådet alla dem som tjenade utländska slottshöfdingar att inom fjorton dagar lemna sin tjenst och inställa sig hos rikets män.

Den 29 juli kom, utan att konungen, som tolf dagar förut hade slutit freden med holsteinarne, gjort ett försök att infinna sig i Stockholm; han icke ens sände, hvilket var i händelse af förfall för honom aftaladt, något be-fullmäktigadt ombud. De i Stockholm talrikt församlade svenskarne läto sig öfvertalas af Kröpelin att gifva konungen anstånd till den 8 september. Han infann sig då, efter att som vanligt hafva haft en olycklig sjöresa, och underhandlingarna öppnades i helgeandshuset. Efter sex veckors tvistande kom man den 14 oktober till afslutande af ett fredsfördrag. Erik erkändes som konung, unionen upplifvades, och skulle af sammanbindelsebrefvet en bestyrkt afskrift finnas i hvart rike; konungen skulle i samråd med riksrådet utnämna drotsete och marsk. Alla rikets slott och lån skulle åt honom upplåtas, men han skulle i alla insätta svenska höfvidsmän med undantag för de tre vigtiga slotten vid Stockholm, Nyköping och Kalmar, hvilka han fick efter eget skön lemna åt danskar eller norrmän, men alla slotten skulle, när konungen af-ginge med döden, upplåtas åt den nyvalde konungen (hvarigenom rikets rätt att välja konung erkändes); alla andra tvistiga punkter öfverlemnades åt tolf