Sveriges medeltid, senare skedet, från år 1350 till år 1521

tan såg sitt välde så allvarligt hotadt, icke hade funnit för godt att vidtaga några åtgärder för att gifva Sverige en ordnad styrelse. Arboga riksdag visade sin angelägenhet att vinna en sådan icke allenast genom att utköra en höfvidsman for hela riket, utan ock genom att, efter gammal sed, tillsätta höfvidsmän i hvart landskap. Engelbrekt öfvertog ledningen af landets öden och sörjde äfven för andra ärenden än försvaret mot Erik; han försökte vid denna tid att vid Telge gräfva en graf så djup, att skepp skulle kunna på denna väg fördas mellan Mälaren och Östersjön, hvilket vackra företag det dock icke lyckades honom att fullborda. Hans tanke blef icke förverkligad förr än i vårt århundrade.

Engelbrekts välde blef dock icke länge betryggadt. Hans Kröpelin och en preussisk ordenskomtur, Henrik von Althaus, ville på allt sätt förebygga en afgörande brytning, öcli de underhandlade i början af februari i Sigtuna med Engelbrekt och svenskarne, som förklarade, att de ville nöja sig med Erik, allenast han ville låta Sverige få hafva sin goda rätt okränkt. Med detta besked redo Kröpelin och komturen till Danmark, hvarest de underhandlade med konungen, med den påföljd, att denne, efter samråd med det danska riksrådet, bestämde, att ett förlikningsmöte skulle snart hållas i Halmstad. Under tiden utfärdade å svenska rådets vägnar erke-biskop Olof, som nu hade återkommit till Sverige, biskop Knut, herr Nils Erengislesson och hans son, väpnaren Erengisle, herr Bengt Stensson, Engelbrekt, Olof Ragvaldsson och den sedermera i Sveriges historia olyckligt ryktbare Magnus Gren (fig. 173) nya rundskrifvelser till grannstaterna, i hvilka de på nytt redogöra för orsaken till resningen, hvars hastiga utveckling de tillskrifva ett Guds under, men i hvilka de ock förklara, att de hela tiden varit sinnade att behålla konung Erik, allenast han ville hålla sina eder och regera i enlighet med Sveriges lag. Vid samma tid affårdades till kyrkomötet i Basel den sidan 189 omtalade klagoskrifvelsen öfver konung Eriks tyranniska och ogudaktiga förfarande.

Tolf män sammanträdde i Halmstad, sex utsedda af konungen och sex af svenskame1, och hade den 3 maj kommit öfverens om följande bestämmelser. Konung Erik skulle nästkommande 29 juli infinna sig i Stockholm for att der göra upp saken med svenskarne, konungen skulle ersätta dem som i göslaget i Öresund (jfr s. 175) hade blifvit tagna till fångar den skada de hade lidit, och till konungen skulle aflemnas den skatt som hans fogdar skulle hafva uppburit intill midsommam 1434, då kriget utbröt; alla slott, som icke hade blifvit brända, med derunder liggande län skulle öfverlemnas åt konungen, som skulle behållas i sitt konungadöme mot det, att han hölle

1 Erkebiskop Olof, biskoparnc Knnt och Sigge, Södermanlands lagman herr Nils Erengislesson, Vestergötlanda lagman Knut Jönsson (tre rosor) och Magnus Gren.