Sveriges medeltid, senare skedet, från år 1350 till år 1521

vara marsken lydiga.» Marsken tog då till ordet och sade: »Jag beklagar, att dalkarl&me ledo förluster i Vesterås, men jag gjorde allt för att fa reda på hästarna de hade mist; om mina svenner hafva förgått sig genom att utsprida osannfärdiga rykten, så må de sjelfva stå till svars, ty de äro här; om min fogde har förtryckt dalkarlame, var det likvisst olagligt att de dråpo honom; hafva de klagomål mot honom, vill jag stå till svars; till dess bön-derne hafva öfverbevisat mig om att hafva begått något brott, skola de lyda mig eller ock blifva olyckliga, som en falsk penning skola de icke få kasta bort mig.» Drotseten suckade och befarade att detta icke skulle leda till något godt. Dagen derefter föreslog drotseten ett enskildt sammanträde med Karl Knutsson, men denne bad, att så många som möjligt skulle kallas att vara närvarande, han såge helst att mötet hölles på torget och att alla i staden vore närvarande, han hade intet att förhemliga. När mötet hade kommit till stånd i en stuga, sporde marsken dalkarlame hvad de beskylde honom for; de svarade: »Vi skylla eder icke annat än godt.» Drotseten, missbelåten med detta svar, bad dalkarlame gå ut och rådgöra. Ännu två gånger förnyade marsken sin fråga, hvilken framkallade samma svar af bönderae och samma uppmaning af herr Kristiem. Slutet af allt blef, att dalkarlame på nytt lofvade marsken trohet och lydnad. Han och hans vänner misstänkte, att drotseten ville uttränga Karl från höfdingskapet öfver Dalarna och få sin son Karl till höfding på Vesterås hus. Derefter kufvades för Karl Knutssons rakning upproret i Vermland af lagmannen i Tiohärad, riksrådet Arvid Svan.

Under tiden hade det svenska rådet å nyo förehaft underhandlingar med konung Erik, och man ansåg det nu vara »kommet till en vänlig dagtingan mellan honom och rikets inbyggare», hvadan Karl Knutsson på herredagen i Arboga den 6 mars 1438 nedlade sitt rikshöfvidsmannaskap. Man tackade honom för det han som en trogen dandeman hade förestått em-betet och lofvade att han skulle vara skadeslös för alla angrepp och tilltal med anledning af hans förvaltning.

Konung Erik hade emellertid blifvit oefterrättligare än någonsin tillförne. Under hela vintem 1437—1438 upptogs hans tid nästan oafbrutet af bemödanden att försäkra hertig Bogislav om tronföljden i Danmark. På ett danskt riksmöte i april 1438 fordrade han, att denne skulle väljas till konung. Det danska rådet vägrade, emedan detta skulle strida mot rikets fria valrätt, och det fordrade dessutom, att alla tyska furstar och herrar skulle visas ut ur landet Konungen nedprutade då sina fordringar derhän, att hertig Bo-gialav skulle koras till rikets höfvidsman, men äfven detta rönte motstånd, rådet ville icke gifva honom mer än tvenne slott samt fritt tillträde till alla borgar och städer i landet, men inom två månader skulle alla andra pomrare hafva Ytergifvit sina län, hvilka i stället skulle anförtros åt danskar. Så snart mötet var förbi, trampade konungen de der fattade besluten under fotterna. Till de två slotten, som hertigen skulle få, lade han ytterligare tre, genom hvilka han gjordes till herre öfver Fyen, på hvars landsting han ock framstälde honom som landets herre för böndeme, hvilka konungen vann