Sveriges medeltid, senare skedet, från år 1350 till år 1521

genom beviljande af hvaijehanda förmåner. Till sist gjorde Erik sig färdig att afresa, som man trodde till unionsmotet i Kalmar. Utan danska rådets vetskap medtog han rikets skatt och kronans gamla klenoder, och när han hade farit ett stycke väg, ändrade han kurs, brydde sig icke om att styra till Kalmar, ehuru vinden var gynnande, utan seglade i stallet till Visby, som från den stunden blef ett röfvarnäste.

Mot slutet af juni (1438) reste drotseten, marsken m. fl. svenskar till Kalmar, der äfven danska riksråd infunno sig. När man fick veta, att konungen icke araade komma, inledde man likväl underhandlingar. Danskame framstäldei konungens namn hvaijehanda fordringar, att man skulle åt honom upplåta alla landets slott och län och att han skulle få öfverlemna dem åt hvem han ville, att man skulle »lida danska män inne i riket», att man skulle gifra ersättning åt de goda män, som för hans skull lidit skada eller utdrifvits, att man skulle återlemna länen åt alla dem, hvilka han hade nämt till deras innehafvare, o. s. v. Det svenska rådet afgaf den 9 juli ett bestamdt svar, i hvilket det förnekade danskarnes rätt att uppträda å konungens vägnar, alldenstund de, enligt konungens eget bref, voro ombud icke för honom, ntan för det danska rådet, men det ville likväl svara på fordringarna, hvilket det gjorde genom att hänvisa till de beslut som fattades vid mötet i Kalmar 1436, hvilka svenskame ville obrottsligen hålla, men icke ville de medgifra, att konungen lemnade svenska slott åt främlingar och att slottslofven gafs åt hertig Bogislav, såsom det hade skett i Danmark och Norge; gema sågo de danskar och andra främlingar i riket och ville gifva dem all hjelp och frihet i enlighet med förbindelsen mellan rikena och Kalmar dagtingan, de visste sig icke hafva fördrifvit någon på ett olagligt sätt o. s. v. Danskarne bådo, att de ville utsträcka tiden, inom hvilken konungen skulle fa återtaga regeringen; derom, svarade svenskame, ville man meddela sig med konungen sjelf.

Tonen i detta svenskarnes svar visar, att en viss kylighet hade intradt i förhållandet till danskarne och till unionstanken, hvilket senare än tydligare framgår af det fördrag som samma dag ingicks mellan svenskar och danskar. Man erkänner väl Erik som de tre rikenas konung och skulle mellan rikena råda den största endrägt, men något fullständigt unionsfördrag ville man icke afsluta, alldenstund de i mötet deltagande svenskame icke hade fått fullmakt dertill och några norrmän icke funnos närvarande. När man be-höfde välja en konung, skulle ombud från de tre länderna sammanträda och då skulle bestämmas, om man skulle välja en gemensam konung eller om bvart rike skulle hafva sin egen konung. Dermed var unionen löst, förbindelsen mellan rikena hade fatt en mera tillfällig natur, och således hade herr Kristiem Nilssons politik lidit ett nederlag, hvilket nödvändigt innebar en vinst för Karl Knutsson, hos hvilken beslutet hade mognat att aldrig låta konung Erik åter komma till styrelsen, ett beslut hvars fullbordan ingen underlättade mera än konungen sjelf.