Sveriges medeltid, senare skedet, från år 1350 till år 1521

farande anses som konung med anspråk på underhåll, men utan ratt att föra regeringen, hvilken i stället skulle förestås af systersonen hertig Kristofer; om Erik ville för dennes räkning afstå kronan, skulle han erhålla en af-trädessurama. Detta allt skulle dock gälla allenast under förutsättning, att Erik ville godkänna kalmarfördraget af år 1436; vägrade han detta, skulle man utan vidare skrida till nytt val. Hans Kröpelin sändes ned till Stegeborg för att bringa Karl Knutsson underrättelse om de fattade besluten, och han seglade derefter öfver till Gotland för att meddela dem åt konung Erik, hvilken kort derefter erhöll det danska rådets uppsägelsebref, utfärdadt den 23 juni (1439), och i förbittringen deröfver beslöt att anfalla Sverige. Han seglade öfver till Östergötland och kom den 25 juli till Stegeborg, hvarifrån Karl Kuutsson några dagar tidigare hade aflägsnat sig efter att hafva med besättningen afelutit ett stillestånd. Konungen förklarade, i en utfärdad kungörelse, att han ville rätta sig efter kalmarbeslutet af år 1436, och uppmanade Karl och rådet att infinna sig hos honom, men ingen kom, och allt hvad han vann var ett stillestånd för några veckor. Han afvaktade dock icke dess utgång eller de underhandlingar, som under dess lopp skulle föras, utan seglade åter till Gotland. Det svenska rådet sammanträdde då i Telge, der det högtidligen uppsade konung Erik tro och huldhet vid den helige Mikaels tid (den 29 september). Man bragte äfven på tal att välja ny konung, och erkebiskop Nils föreslog hertig Kristofer, men detta väckte motstånd och man beslöt att tills vidare låta Karl Knutsson behålla makten, till dess alla fös ten i Sverige voro i händerna på pålitliga svenska män. Herrar Bo och Bengt Stenssöner och deras broder Nils, som voro inneslutna i det med konung Erik ingångna stilleståndsfördraget, infunno sig i Telge för att ingå förlikning med Sveriges män. De miste sina vigtigaste län, Stegeborg, som lemna-des åt Erengisle Nilsson, och Kalmar, som anförtroddes åt Gustaf Anundsson (Sture, tre sjöblad) och Birger Trolle, men fingo dock några förläningar, hvilket icke hindrade Nils och hans broder herr Bo att snart återvända till konung Erik, under det den förres svenner utöfvade allsköns öfvervåld i Östergötland. Nils återkom dit för att upptaga striden, men blef kort efter land-stigningen gripen af Karls folk och införd till Norrköping, der han afled (1439), ett offer för pesten, som denna tid rasade inom och utom Sverige. Ombud för Sveriges och Danmarks råd jemte hertig Kristofers hofmästare hade emellertid (november 1439) öfverenskommit om frid mellan rikena och onf upprätthållande af 1438 års kalmarfördrag med undantag af hvad detta innehöll om konung Erik; ett nytt möte skulle hållas nästkommande midsommar i Kalmar.

Man kan icke påstå, att de svenska stormännen vid denna tid drefvo någon synnerligen stadig politik; man vacklade mellan tankarna på svensk sjelf-ständighet och ett återupptagande af unionen, ehuru denna blifvit i grunden kränkt genom det danska rådets egenmäktiga inkallande af hertig Kristofer. Ehuru man i november 1439 öfverenskom om ett uuionsmöte i Kalmar i juni 1440, då konung skulle väljas, hvarvid man tänkte på val af en unionskonung.