Sida 23
Folkungatidens slut. 1350—1389
Magni ofärd gifven, ty ifrån den tiden fans det i Sverige tvenne konungar, hvilka båda voro angelägna att förvärfva sig främmande bundsförvandter. Det var då icke så mycket egen öfvertygelse som omständigheternas fogande, som bestämde politiken och dref, utan möjlighet att värja sig, fram mot kommande oden, så mycket mera som af de mäktige i landet det var allenast få som byllade sig till konung Magnus.
De stores missnöje och sonen Eriks uppror hafva i alla tider blifvit satta i sammanhang med hertig Bengt Algotssons korta stormaktstid. Ty värr finna vi i tidens handlingar allt för litet, som gifver oss upplysning om herr Bengts verkliga ställning. Vi fa nöja oss med den vanskliga uppgiften att i några enstaka tilldragelser söka antydningar som fylla denna känbara lucka i vårt vetande.
Hertig Bengt Algotsson och reduktionen 1353—1356.
Ett par kronologier gifva den kortfattade underrättelsen, att år 1353 (den ena tillägger: vid kyndelsmässotid, d. v. s. kring den 2 februari) upphöjdes af konung Magnus herr Bengt Algotsson till hertig af Österlanden (Finland) och Halland. Att utnämningen var maktpåliggande och herr Bengt en man af betydenhet kunna vi sluta allenast af det bittra hat för hvilket han blef föremål och slutligen ett offer.
Den förut omtalade rimkrönikan från midten af 1400-talet som skildrar konung Magni regering och ända till senaste dagar bestämt våra flesta häfda-forskares uppfattning af tidens händelser låter påskina, att herr Bengt vunnit sin konungs huldhet genom att göra sig delaktig i laster, hvilka äro för nesliga att här ens nämnas. Det är naturligt, att vi efter fem århundradens förlopp icke kunna pröfva beskyllningen för en last, hvilken väl aldrig utöfvades i vitnens närvaro och som omtalas i skrifter, hvilka tydligen tillkommit i afsigt att förklena konung Magni minne och i hvilka förekomma det ena misstaget efter det andra, i de allra vigtigaste saker, om hvilka man helt lätt kunde vinna tillförlitlig kunskap. Afven i våra dagar, då vi hafva tidningar och då man med lätthet far underrättelser äfven ifrån landets aflägsnaste delar, kunna rykten uppkomma och vinna spridning, ehuru de hafva ingen eller allenast ringa grund. Hur mycket mera skulle icke i en tid, då man icke hade en aning om tidningar och då till och med breiskrifning var sällsynt, då man derför var nästan uteslutande hänvisad till muntliga nyheter, ett rykte, som sattes ut, snart få spridning, under utbredningen växa och, hvad mer är, blifva trodt, det måtte vara sant eller falskt, rimligt eller orimligt. Så mycket är visst, att vi ega ej rätt att fästa mera tillit till skandalhistorierna om Bengt Algotsson än till andra skandalhistorier som komma från osäkert håll, och osäkra kunna vi för visso kalla de sagesmän, som till vår tid bragt dessa
Källa: Project Runeberg ·
